Sveriges säkerhetsunderskott
Skriftlig fråga 2002/03:290 av Hamilton, Carl B (fp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2002-12-12
- Inlämnad
- 2002-12-12
- Besvarad
- 2002-12-18
- Svar anmält
- 2002-12-18
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2002/03:290
av Carl B Hamilton (fp) till utrikesminister Anna Lindh om Sveriges säkerhetsunderskottFå texter i svensk efterkrigspolitik har @ med rätta @ varit så utomordentligt noga och omsorgsfullt utformade och övervägda som de texter som sökt beskriva och definiera vilken Sveriges säkerhetspolitik är, och vad den inte är. Med tanke på vikten av tydlighet och begriplighet är det därför förvånande och nedslående att ta del av den amorfa och svårbegripliga beskrivning som utrikesministern och UD numera använder sig av (till exempel i ett interpellationssvar den 3 december).
Sålunda måste man som utövare av riksdagens kontrollmakt och ledamot av utrikesutskottet undra över innebörden i det återkommande påståendet att: "Sverige har inget säkerhetsunderskott". I allmänt språkbruk innebär "inget underskott" att man antingen har överskott eller är i balans. För att kunna påstå att Sverige inte har något sådant underskott måste regeringen dessutom veta vad det är som landet inte har underskott på. Problemet är dock att varken begreppen "säkerhet" eller "inte underskott" definieras när de används. Det är inte utan att man osökt tänker på Esaias Tegnérs berömda krav på klarhet: "Vad du ej klart kan säga, vet du ej," och @ inte minst @ Tegnérs tes att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".
Min fråga till utrikesministern är:
På vilket sätt avser ministern klargöra innebörden av beskrivningen att Sverige inte har något "säkerhetsunderskott" i utrikes- och säkerhetspolitiken?
Svar på skriftlig fråga 2002/03:290 besvarad av Anna Lindh
den 18 december
Svar på fråga 2002/03:290 om Sveriges säkerhetsunderskott
Utrikesminister Anna Lindh
Carl B Hamilton har frågat mig om innebörden av min beskrivning från interpellationsdebatten den 3 december att Sverige inte har något säkerhetsunderskott.
Detta begrepp, frånvaron av säkerhetsunderskott, har illustrerats eftertryckligt de senaste veckorna när våra tre grannländer Estland, Lettland och Litauen, genom de historiska utvidgningsbesluten i Köpenhamn och Prag, har fått sina säkerhetspolitiska målsättningar tryggade. Dessa länder är inte längre spelpjäser på främmande makters bord. De är åter herrar i eget hus. De är inte objekt i Europas säkerhetsarkitektur, utan subjekt som genom sin egen uppnådda trygghet kan bidra till den gemensamma säkerheten. Kort sagt: De har inte längre något säkerhetsunderskott. För den som levt under ockupation och förtryck torde begreppet säkerhetsunderskott ha en konkret och uppenbar innebörd.
Sällan eller aldrig har det heller varit lättare att konstatera att inte heller vårt eget land har något säkerhetsunderskott. Vi upplever inga militära hot riktade mot Sverige eller våra grannländer. Vår närmaste omgivning präglas i dag av förtroende och samarbete.
Carl B Hamilton och Folkpartiet står utanför den överenskommelse om vår säkerhetspolitiska linje som regeringen ingick med de övriga borgerliga partierna i februari. Folkpartiet ställer inte upp bakom Sveriges militära alliansfrihet, utan förespråkar i stället ett svenskt medlemskap i Nato. Låt mig därför vara särskilt tydlig på denna punkt. Vår militära alliansfrihet består. Den åtnjuter starkt folkligt stöd. De förändringar i Europa och närområdet som nu sker är fundamentala och glädjande, men förändrar inte grunden för Sveriges eget säkerhetspolitiska val.
Eftersom Carl B Hamilton i interpellationsdebatten den 3 december även berörde utvecklingen av den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken vill jag gärna understryka att EU är en politisk allians av självständiga stater, inte en militär allians med bindande försvarsgarantier. Sverige står fast vid att så ska förbli även efter regeringskonferensen. Vi är däremot beredda att diskutera hur vi på andra sätt kan stärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och dess instrument för konfliktförebyggande och krishantering. Jag vill gärna i detta sammanhang uttrycka min tillfredsställelse över att EU och Nato i Köpenhamn lyckades nå en uppgörelse om att unionen ska kunna använda vissa av Natos resurser för att kunna leda och utföra även mer krävande fredsfrämjande insatser.
Trots denna positiva utveckling bör vi komma ihåg att den säkerhetspolitiska bilden är bredare än tidigare. Vi har att bemöta en rad gränsöverskridande hot som bara kan avvärjas i samarbete. Detta gäller till exempel terrorismen, massförstörelsevapnen, den växande fattigdomen, miljöhoten, flyktingströmmarna, epidemierna och hoten mot den kritiska infrastrukturen i vårt moderna samhälle. Men i detta vidgade säkerhetsbegrepp finns även möjligheter att ta till vara. Den gamla stormaktsrivaliteten kan ersättas av samarbete mot gemensamma hot. Individens säkerhet kan sättas i fokus på ett annat sätt än tidigare. Detta inger hopp för framtiden.
Den internationella koalitionen mot terrorism som Sverige är en del av är ett viktigt exempel på denna nya anda av global samverkan. Kampen måste föras utan avkall på demokratiska och rättsstatliga principer, och med respekt för de mänskliga rättigheterna. I annat fall har terroristerna uppnått sitt mål och lyckats skapa en annan värld än den vi känner som vår.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.