Strandskydd

Skriftlig fråga 2024/25:1082 av Niels Paarup-Petersen (C)

till Statsrådet Romina Pourmokhtari (L)

En enskild fastighetsägare i Trelleborgs kommun har under drygt fyra år försökt få tillstånd att uppföra ett attefallshus samt en badtunna på sin tomt. Byggnationerna skulle inte vara synliga från stranden och bedömdes av flera instanser inte påverka det skyddade området i praktiken.

Trots detta har ärendet utvecklats till en lång och oförutsägbar process där kommun, länsstyrelse samt både mark- och miljödomstol och mark- och miljööverdomstol varit involverade – och samtliga instanser har ändrat sin bedömning minst en gång under processens gång.

Den utdragna rättsprocessen har inneburit att fastighetsägaren inte har kunnat gå vidare med andra planerade åtgärder på sin fastighet, inklusive underhåll av boningshuset. Resultatet av hela processen är att ingen faktisk förändring skett – vare sig i hur allmänheten upplever området eller i miljöpåverkan – men att betydande kommunala och statliga resurser har förbrukats. Samtidigt har en granne fått rätt att bygga ett mycket större hus mycket närmare stranden, trots att lagstiftningen är samma. 

Ärendet illustrerar tydligt de problem som ofta lyfts i debatten kring strandskyddslagstiftningen: rättsosäkerhet, godtycklig tillämpning och ineffektiv resursanvändning. Särskilt påfallande är den stora variationen i hur olika fastigheter bedöms, trots snarlika förutsättningar, samt bristen på konsekvens mellan olika beslutsnivåer.

Min fråga till statsrådet Romina Pourmokhtari är därför följande:

När kommer statsrådet att agera för att göra det enklare att bygga längs den svenska kusten även utanför storstäderna?