skogsbruket och miljön
Skriftlig fråga 1998/99:127 av Sandström, Åke (c)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-11-30
- Anmäld
- 1998-12-07
- Besvarad
- 1998-12-10
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 30 november
Genom tillkomsten av miljöbalken kommer bedömningen av skoglig verksamhet att hamna under två lagar. Dels skogsvårdslagen och dels miljöbalken. Detta innebär ett komplicerat och svårtolkat förhållande som inte är tillfredsställande.
Nu har en kommun i Örebro län bedömt skogsavverkning som miljöfarlig verksamhet samt utdömt avgift. Detta har enligt uppgift skett med stöd av miljöskyddslagen. Att den nya miljöbalken tar över dessa avsnitt från miljöskyddslagen från kommande årsskifte, torde inte förändra läget.
Att försätta det svenska skogsbruket i en situation som här har beskrivits är inte rimligt. Avverkning och skogsskötselåtgärder som är det centrala i en ekologiskt uthållig skoglig produktion, betraktas helt plötsligt som miljöfarlig verksamhet.
Vilka åtgärder tänker miljöministern vidta för att undanröja dessa oklarheter?
Svar på skriftlig fråga 1998/99:127 besvarad av Miljöminister Kjell Larsson
- Miljöminister Kjell Larsson
den 10 december
Åke Sandström har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att undanröja de oklarheter som orsakas av att bedömningen av skogsverksamhet hamnar under två lagar, dels skogsvårdslagen, dels miljöbalken.
Det enskilda fallet som tas upp i frågan kan jag inte kommentera.
Frågan om skogsvårdslagens förhållande till miljöbalken behandlades av regeringen under arbetet med miljöbalken och dess följdlagstiftning (prop. 1997/98:90).
I skogsvårdslagen finns bestämmelser om olika skogsbruksåtgärder. Sådana åtgärder är t.ex. anläggning av skog och avverkning. Dessa åtgärder kan utgöras av markberedning, sådd, plantering, röjning, gallring, föryngringsavverkning m.m. Även skötselåtgärder såsom bekämpning av insektshärjning regleras i skogsvårdslagen.
Skogsbruksåtgärder kan påverka miljön. Mest uppmärksammad är påverkan på den biologiska mångfalden men även andra negativa effekter kan uppkomma, såsom läckage av kväve till vattendrag. Vissa bestämmelser till skydd för miljön finns i skogsvårdslagen, andra i miljöbalken.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar verksamhet som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och skogsvårdslagen skall alltså gälla parallellt.
I propositionen tog regeringen även upp frågan om vad som händer om tillämpningen av enskilda bestämmelser i skogsvårdsförfattningarna leder till annat resultat än tillämpningen av bestämmelser i miljöbalken. Även jordbruksutskottet behandlade frågan om miljöbalkens förhållande till skogsvårdslagstiftningen i sitt betänkande om följdlagstiftning till miljöbalken m.m. (bet. 1997/98:JoU25). Utskottet anförde därvid bl.a. följande. När bestämmelser som är tillämpliga på samma fråga leder till olika resultat och bestämmelserna alltså är oförenliga, måste en bedömning göras av vilken bestämmelse som skall tillämpas. Av allmänna lagvalsprinciper följer att de detaljerade föreskrifterna om miljöhänsyn i skogsvårdsförfattningarna skall tillämpas. En tillsynsmyndighet får således inte med stöd av miljöbalkens allmänna hänsynsregler meddela förelägganden om t.ex. bredden på skyddszoner med träd och buskar som lämnas kvar mot vattendrag, eftersom sådana skyddszoner finns i Skogsstyrelsens föreskrifter. Däremot kan med stöd av miljöbalken krav ställas på t.ex. kemikaliehantering eftersom sådan hantering inte regleras i skogsvårdsförfattningarna. En lagvalsprövning leder nämligen till bedömningen att om en fråga om miljöhänsyn är oreglerad i skogsvårdsförfattningarna kan miljöbalkens hänsynsregler läggas till grund för ingripanden.
Som framgår ovan har regeringen och riksdagen nyligen behandlat frågan om hur eventuella konflikter mellan regler i de båda lagstiftningarna skall hanteras.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.