rättshjälp för prövande av arbetsskada
Skriftlig fråga 2000/01:934 av Hagström, Ulla-Britt (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2001-03-19
- Anmäld
- 2001-03-27
- Besvarad
- 2001-03-28
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2000/01:934
av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrådet Ingela Thalén om rättshjälp för prövande av arbetsskadaDet finns ett antal människor i vårt välfärdssamhälle som "hamnat mellan stolarna". De kan ha mött ett antal läkare och hamnat i en situation, där ingen tar det övergripande ansvaret. Situationen blir mer och mer komplicerad, och personen hamnar utanför det stöd som samhället berättigar en enskild person till.
Äldre bestämmelser gäller på skador som har inträffat före den 1 januari 1993 om de anmälts till allmän försäkringskassa före den 30 juni 1993. En person som har rätt till arbetsskadelivränta från den dag skadorna uppstått, måste om inte ärendet lösts genom försäkringskassan, själv driva överklagandeprocessen.
Det är orimligt att på eget initiativ behöva vandra från myndighet till myndighet för att få upprättelse för en bevisad arbetsskada. En person som ej betraktas som färdigrehabiliterad, måste samtidigt få möjlighet till fortsatt rehabilitering.
Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga till statsrådet Ingela Thalén:
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att ge personer möjlighet till rättshjälp för att få sin arbetsskada bevisad?
Svar på skriftlig fråga 2000/01:934 besvarad av statsrådet Ingela Thalén
Svar på fråga 2000/01:934 om rättshjälp för prövande av arbetsskada
Statsrådet Ingela Thalén
Ulla-Britt Hagström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de försäkrade ska få rättshjälp och därigenom göra det möjligt att bevisa arbetsskada.
Dagens system är uppbyggt så att det i första instans är försäkringskassan som prövar rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Vid prövningen hos försäkringskassan åligger det kassan att självmant svara för att tillfredsställande underlag föreligger innan ett ärende prövas slutligt. Om försäkringskassan inte beviljar ersättning kan ärendet drivas vidare vid förvaltningsdomstol.
Vid rättskipning i de allmänna förvaltningsdomstolarna @ länsrätt, kammarrätt, Regeringsrätten @ gäller den s.k. officialprincipen. Officialprincipen innebär att det är domstolen som bär det yttersta ansvaret för att målen blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Även om rätten således ytterst har ansvaret för att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver ankommer det naturligtvis i stor utsträckning på parterna att skaffa fram utredningen. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras. Rätten kan också själv komplettera utredningen i ett mål t.ex. genom inhämtande av yttrande från en sakkunnig.
I rättshjälpslagen finns bestämmelser om möjligheten att få rättshjälp. Rättshjälp får beviljas i en rättslig angelägenhet om vissa i lagen angivna förutsättningar är uppfyllda. En sådan förutsättning är att den rättssökande måste vara i behov av juridiskt biträde utöver rådgivning och att detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Behov av andra förmåner kvalificerar således inte till rättshjälp.
Den rättssökandes behov av biträde ska bedömas utifrån hans eller hennes möjligheter att utan bistånd ta till vara sina intressen i den aktuella angelägenheten.
Som jag redan nämnt kan rättshjälp inte beviljas om behovet av biträde kan tillgodoses på annat sätt. Som regel finns inte behov av biträde om juridisk hjälp lämnas genom det rättsskydd som ges genom fackliga organisationer eller när intresseorganisationer bistår sina medlemmar.
Behovet av biträde är i hög grad beroende av vilken domstol @ allmän domstol eller förvaltningsdomstol @ som ska handlägga ärendet. Förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utredningsansvar enligt förvaltningsprocesslagen gör att biträdesbehovet i dessa domstolar inte är detsamma som i mål vid allmän domstol. Det ökade inslaget av muntlighet i förvaltningsprocessen innebär inte att biträdesbehovet kan anses öka. Det är tvärtom en fördel för många enskilda att få lägga fram sin sak vid en muntlig förhandling i stället för att utveckla sin talan skriftligen.
Vid bedömningen av biträdesbehovet i förvaltningsdomstol ska den rättsliga angelägenhetens art och omfattning samt betydelsen för den enskilde vägas in. För att rättshjälp ska beviljas krävs att målet avser en fråga som är av väsentlig betydelse för den rättssökande. Särskilt bör beaktas om det under utredningen har lämnats motstridiga sakuppgifter i väsentligt hänseende eller om betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. Om det enbart rör sig om en bedömning av rättsliga frågor finns behov endast i undantagsfall.
Detta gäller generellt för process vid förvaltningsdomstol. Jag kan inte se något skäl till att särbehandla arbetsskadorna bland övriga förvaltningsärenden. Alla ärenden som rör människors sociala trygghet är lika viktiga.
Jag vill avslutningsvis nämna att bevisreglerna i lagen om arbetsskadeförsäkring för närvarande är föremål för översyn. Ett arbete pågår som syftar till att så långt som möjligt förenkla hanteringen.
Jag vill också nämna att regeringen i oktober 2000 gav Riksförsäkringsverket i uppdrag att göra en förstudie angående förutsättningarna för en förbättrad hantering av arbetsskadeärenden. Målet bör vara att det i framtiden ska finnas ett ärendehanteringssystem med en elektronisk akt som säkerställer inhämtandet av erforderlig utredning och bearbetning av denna samt beslutsfattandet. När det gäller behovet av handläggarstöd är det av särskild vikt att det finns registreringsrutiner för enskilda ärenden som möjliggör att dessa kan följas av handläggare och arbetsledning. Förstudien angående den framtida hanteringen av arbetsskadeärenden ska redovisas senast den 29 juni 2001. Förbättrade förutsättningar för en korrekt hantering av ärenden i första instans torde minska behovet av överprövning i domstol.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.