räntehöjningar
Skriftlig fråga 1999/2000:512 av Odell, Mats (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-02-07
- Anmäld
- 2000-02-15
- Besvarad
- 2000-02-16
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 7 februari
Fråga 1999/2000:512
av Mats Odell (kd) till finansminister Bosse Ringholm om räntehöjningarFinansministern har nyligen varnat för att om Riksbanken vid "fel tidpunkt" höjer räntan, skulle detta hindra möjligheterna att uppnå regeringens mål om fyra procents öppen arbetslöshet år 2000.
Nu har Riksbanken beslutat höja reporäntan med 0,5 procentenheter. Finansministern blir nu därför svaret skyldig till hur Riksbankens räntehöjning kommer att påverka regeringens finans- och strukturpolitik.
Är finansministern beredd att på sitt eget område nu vidta åtgärder för att minska behovet av ytterligare räntehöjningar?
Svar på skriftlig fråga 1999/2000:512 besvarad av
Svar på fråga 1999/2000:512 om räntehöjningar
Finansminister Bosse Ringholm
Mats Odell har frågat mig hur Riksbankens räntehöjning kommer att påverka regeringens finans- och strukturpolitik och om jag är beredd att vidta åtgärder för att minska behovet av ytterligare räntehöjningar.
Riksbanken har sedan den 1 januari 1999 fått en stärkt ställning. Penningpolitikens mål är att upprätthålla fast penningvärde. Banken bestämmer självständigt i frågor om penningpolitiken.
De ekonomiska utsikterna för svensk ekonomi är goda med snabb tillväxt, låg inflation, minskande statsskuld, stigande sysselsättning och fallande arbetslöshet. För att klara målen för den ekonomiska politiken om bl.a. full sysselsättning krävs att den ekonomiska uppgången blir långvarig och uthållig. Den goda ekonomin måste vårdas, vilket bl.a. innebär att politiken måste säkra fortsatt sunda offentliga finanser och stabila priser. Hög inflation försämrar förutsättningarna för en uthållig hög tillväxt och därmed också för en stabilt hög sysselsättning.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 räknat med att penningpolitiken gradvis läggs om i en mindre expansiv riktning. Detta står inte i motsättning till regeringens mål om 4 % öppen arbetslöshet.
Under konjunkturuppgången finns det risk för en viss ökning i inflationstrycket. Flera skäl talar emellertid för att riskerna är begränsade. De offentliga finanserna är sanerade. Den uppnådda trovärdigheten för prisstabilitetspolitiken håller nere inflationsförväntningarna. Den internationella konkurrensen har ökat. Skärpt konkurrenslagstiftning och avregleringar har bidragit till att minska inflationsbenägenheten i ekonomin. Inflationen är för närvarande låg. De prishöjningar som kan noteras är i huvudsak administrativa prishöjningar och höjda oljepriser.
En mindre expansiv penningpolitik är motiverad. Eftersom flera skäl talar för att inflationsriskerna är begränsade finns det å andra sidan inga övertygande skäl att nu föra en kontraktiv politik. En i förhållande till inflationsmålet onödigt stram penningpolitik ger inga samhällsekonomiska fördelar, samtidigt som det skulle bli svårare att reducera arbetslösheten. Med mitt inlägg i debatten om penningpolitiken, som Mats Odell refererar till i sin fråga, ville jag varna för en överskattning av inflationsriskerna.
Tidpunkten för och storleken på enskilda styrräntehöjningar ser jag inte som min uppgift att kommentera. Som jag framhållit har dock regeringen redan utgått från en mindre expansiv penningpolitik under det kommande året. Förutsättningarna för den ekonomiska politiken påverkas således inte. Den ekonomiska politiken ligger fast med en bred satsning på utbildning, reformer på arbetsmarknaden, särskilda satsningar för långtidsarbetslösa, åtgärder för att stärka konkurrensen och fortsatt kontroll över den offentliga sektorns utgiftsutveckling.
Den strategi som regeringen har arbetat med har hittills varit framgångsrik och jag har goda förhoppningar och en stark ambition att vi ska uppnå de mål vi satt upp.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.