radon

Skriftlig fråga 1997/98:321 av Lager, Per (mp)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
1998-01-16
Anmäld
1998-01-19
Besvarad
1998-01-21

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Fråga 1997/98:321 av Per Lager (mp) till miljöministern om radon

Radon i vatten från djupborrade brunnar är ett stort hälsoproblem. Livsmedelsverkets uppskattning är att av de ca 200 000 enskilda bergborrade brunnar för permanentboende finns 86 000 som beräknas ha en radonhalt på 100-500 Bq/l, 18 000 brunnar som har 500-1 000 Bq/l och 7 800 som har mer än 1 000 Bq/l. Regeringens satsning på 60 miljoner kronor räcker inte ens till hälften av brunnar, som skulle behöva åtgärdas. Livsmedelsverkets gränsvärden för dricksvatten är: över 100 Bq/l tjänligt med hälsomässig anmärkning och över 1 000 Bq/l otjänligt. Bidrag till åtgärder kan utgå med 50-100 % om värdet överstiger 100 Bq/l för kommunala vattentäkter. Men vid enskild vattentäkt, som inte drivs av kommunen, kan 50 % utgå först vid ett värde på 1 000 Bq/l! Tål människor med enskilda vattentäkter mer radon än människor som får sitt dricksvatten från kommunalt drivna vattentäkter? Givetvis inte - för detta är inkonsekvent och ger, enligt min mening, fel signal. Det finns dessutom inget krav på auktoriserat laboratorium eller krav på mätning av halten radon efter installerad radonavskiljare! Varför? En mindre radonavskiljare för radonhalter upp till högst 1 200 Bq/l, som renar till under 100 Bq/l, kostar med installation omkring 18 000 kr. Det är svårt för många barnfamiljer att klara en sådan utgift. Vattenradonet hör också ofta samman med luftradon från husgrunden, vilket gör saken än mer allvarlig. Det handlar om ett växande folkhälsoproblem, om barnens framtida hälsa. Har vi råd att inte prioritera dem?

Vad avser ministern göra för att skapa mer konsekvens i bidragsreglerna för sanering av radon i dricksvatten?

 

Svar på skriftlig fråga 1997/98:321 besvarad av , ()

Svar på fråga 1997/98:321 om radon
    Jordbruksminister Annika Åhnberg

Per Lager har frågat miljöministern vad hon avser göra för att skapa mer konsekvens i bidragsreglerna för sanering av radon i dricksvatten. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Riksdagen beslöt den 11 juni 1997 att 60 miljoner kronor får disponeras för bidrag till radonsanering av dricksvatten (prop. 1996/97:150 s. 170 och 176, bet. 1996/97:FiU 20, rskr. 1996/97:284). Bestämmelser om bidraget finns i förordningen (1997:638) om bidrag till sanering av radon i dricksvatten. Förordningen trädde i kraft den 1 oktober 1997.

Gränsvärden för radon i dricksvatten infördes genom Statens livsmedelsverks kungörelse (SLV FS 1997:32) om ändring i kungörelsen (SLV FS 1989:30) med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten. Därmed inträdde skyldighet för kommunerna att se till att vattnets becquerellhalt inte överstiger 100 Bq/l vatten när det når konsumenterna.

Mellan regeringen och Svenska kommunförbundet finns en överenskommelse om att statliga beslut som medför ökade kostnader för kommunerna skall åtföljas av finansiering. Av det skälet har riksdagen anvisat medel till täckande av kommunernas kostnader för radonsanering i dricksvatten.

Det är i första hand ett ansvar för ägarna av enskilda vattentäkter att underhålla och rusta upp sina täkter. Regeringen förslog ändå ett visst bidrag för att täcka de enskilda täktägarnas kostnader för radonsanering. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag. Bidrag får lämnas med 50 % av den skäliga kostnaden för åtgärden, dock med högst 5 000 kr, när becquerellhalten överstiger 1 000 Bq/l vatten. Reglerna för bidrag till enskilda vattentäkter beror på att kostnaderna för bidragen måste begränsas. Naturligtvis tål inte den som får sitt dricksvatten från en enskild vattentäkt radon bättre än den som får sitt vatten från en kommunal vattentäkt.

För egen del anser jag att några ytterligare åtgärder i frågan inte är påkallade.

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.