radioaktivt avfall
Skriftlig fråga 2001/02:1197 av Karlsson, Kjell-Erik (v)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2002-05-22
- Anmäld
- 2002-05-28
- Besvarad
- 2002-05-29
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 22 maj
Fråga 2001/02:1197
av Kjell-Erik Karlsson (v) till miljöminister Kjell Larsson om radioaktivt avfallDen senaste tiden har ett flertal fall blivit kända där radioaktivt avfall har hanterats på ett icke acceptabelt sätt. I vissa fall har radioaktivt avfall förvarats eller deponerats i strid mot gällande regler eller på andra olämpliga sätt. Gränsvärden har överskridits och radioaktivt avfall som innehåller bl.a. plutonium har lagrats i stadskärnor @ t.ex. Västerås. Ansvarigt företag planerar att lagra avfallet i flera år inne i staden.
Hanteringen av radioaktivt material kräver stor noggrannhet och strikt efterlevnad av gällande regelverk. Minsta misstanken om slarv eller olämplig hantering skapar stor oro och ångest. Att lagra radioaktivt material inne i tätbebyggda områden är synnerligen olämpligt och rimmar illa med försiktighetsprincipen. Dessutom har avfallet utländsk bakgrund vilket inte stämmer med den svenska ambitionen om att varje land ska själv omhänderta sitt avfall.
Jag vill fråga miljöminister Kjell Larsson:
Vad avser ministern att göra för att förbättra kontrollen och hanteringen av radioaktivt avfall i Sverige?
Svar på skriftlig fråga 2001/02:1197 besvarad av miljöminister Kjell Larsson
den 29 maj
Svar på fråga 2001/02:1197 om radioaktivt avfall
Miljöminister Kjell Larsson
Kjell-Erik Karlsson har frågat mig vad jag avser att göra för att förbättra kontrollen och hanteringen av radioaktivt avfall i Sverige.
Omhändertagandet av radioaktivt avfall från kärnteknisk verksamhet är väl reglerat i svensk lagstiftning genom lagen om kärnteknisk verksamhet, strålskyddslagen och lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. Enligt denna lagstiftning är det förbjudet att slutförvara utländskt kärnavfall i Sverige även om det från strålskyddssynpunkt inte utgör någon fara. Tillsynen över lagstiftningen sköts av de två tillsynsmyndigheterna Statens kärnkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI).
Det avfall som frågeställaren åsyftar är material som förts till Sverige för återvinning av de uranrester som materialet innehåller. Mängden uran i detta material utgör endast en bråkdel av den mängd som Westinghouse Atom har tillstånd att hantera årligen.
När materialet infördes till Sverige tillämpades lagen annorlunda än i dag. Material av denna typ klassades då som kärnämne. Detta innebar att restprodukten efter bearbetning kunde friklassas och läggas på en deponi eftersom den innehöll så låga halter av radioaktivitet.
När delar av det aktuella materialet bearbetades för återvinning upptäcktes dock att det även innehöll plutonium i sådana mängder att det sannolikt skulle överskrida gränsvärdena för friklassning. Strålskyddsinstitutet stoppade därför deponeringen av materialet. Även all fortsatt bearbetning stoppades tillfälligt.
Sedan dess har myndigheterna fr.o.m. den 1 januari 2001 klassat sådant material som kärnavfall och inte som kärnämne. Därför får restprodukten efter behandling av utländskt material inte längre slutförvaras i Sverige utan kommer att återsändas till ursprungslandet.
Det aktuella materialet väntar nu på att antingen bearbetas för återvinning och därefter återsändning av restprodukterna till ursprungslandet eller att det återsänds utan bearbetning.
Jag har förvissat mig om att myndigheterna har god kontroll över denna verksamhet och att det inte föreligger någon risk för människors hälsa och miljö.
I sammanhanget kan jag också nämna att regeringen nyligen tillsatt en utredning om radioaktivt avfall utanför det kärntekniska området. Utredningen ska ta fram förslag till ett nationellt system för omhändertagande av radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

