Politiskt förtryck i Venezuela

Skriftlig fråga 2023/24:1036 av Markus Wiechel (SD)

till Utrikesminister Tobias Billström (M)

Gratulationerna från auktoritära länder som Ryssland, Belarus, Iran, Nicaragua, Kina, Honduras, Kuba, Syrien, Serbien och Bolivia har strömmat in till Venezuelas nuvarande diktator Nicolás Maduro. Den impopuläre diktatorn utropades till segrare i det så kallade valet i Venezuela som enligt bland annat Carter Center ”inte uppnådde internationella standarder” och inte ”kan anses demokratiskt”.

Från demokratier har tongångarna låtit annorlunda, och det finns få, om någon seriös bedömare alls, som ser valet som legitimt. Den regimlojala valkommission som påstått att Maduro fått 51 procent av rösterna mot oppositionens Edmundo González 44 procent vägrade som bekant att redovisa några protokoll från vallokalerna. Det har i stället oppositionens valobservatörer gjort, som efter en redovisning av protokoll för 81 procent av vallokalerna kunde visa hur Maduro bland dessa i själva verket enbart fått 30 procent mot González 67 procent.

Utvecklingen i Venezuela är i mångt och mycket ett typexempel på vad som händer när idéer utan verklighetsförankring får gå före sunt förnuft. Efter 25 år av socialiststyre ser vi facit, där ett rikt och välmående land förvandlats till ett land med enorma problem – inom nästan samtliga politikområden. Situationen var illa redan under förre ledaren Hugo Chávez, men har förvärrats än mer med Maduro. Åtta miljoner venezuelaner, omkring en fjärdedel av populationen, har lämnat landet sedan 2014 till följd av politisk förföljelse och politisk vanskötsel. Inflationen sedan 2015 har pendlat mellan 100 och 2 300 procent per år, med undantag för när den låg på 20 000 procent (2019) respektive hela 65 000 procent (2018). Den ogenomtänkta valutapolitiken raserade dessutom landets nationella produktion och varuimport. Socialistiskt motiverade exproprieringar av företag inleddes samt politiskt övertagande av det statliga oljebolaget, vilket i takt med att kompetensen försvann resulterade i en kraftigt minskad produktion.

Kriminella gäng lojala till diktatorn har dessutom fått växa sig starka. I takt med att statsapparaten successivt har monterats ned har möjligheten till att vända den bistra utvecklingen minskat. Det finns därför ett stort intresse av att snarast få till en rejäl förändring. Människorättsorganisationen Foro Penal kunde i början av förra månaden redogöra för minst 15 848 godtyckliga politiskt motiverade gripanden av Venezuelas polis och militär sedan 2014. Samma organisation kunde då också berätta att regimen höll minst 287 politiska fångar, plus ytterligare 48 personer som greps i samband med valet. Bara nu de senaste dagarna har fler rapporter kommit som vittnar om hur hundratals demonstranter har gripits, och i skrivande stund har minst elva dödats.

Undertecknad ser det som självklart och utgår därför från att utrikesministern och den svenska regeringen inte ser valet i Venezuela som legitimt och att man i stället erkänner oppositionsledaren González som den legitima presidenten i Venezuela. Det finns dock sedan länge goda skäl att agera för att underlätta för dem som tappert kämpar eller har kämpat mot diktaturen.

Utrikesminister Tobias Billström önskas mot bakgrund av detta svara på följande fråga:

Vilka åtgärder har ministern och regeringen vidtagit i syfte att öka den internationella pressen mot regimen i Venezuela för att bland annat frige politiska fångar och minska det politiska förtrycket?