Orosanmälan vid sexualbrott

Skriftlig fråga 2025/26:366 av Laila Naraghi (S)

till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)

Om en vuxen som omhändertas enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. är förälder är det rutin att polisen gör en orosanmälan till socialtjänsten. Detta är naturligtvis fullt rimligt då det som anförs i lagens första paragraf utgör en tydlig riskfaktor för barn. Just ordet riskfaktor är det avgörande. Orosanmälan görs för att det finns en risk för barnet, vilken måste bedömas av socialtjänsten utifrån varje enskild situation.

Dagens Nyheter har den senaste tiden publicerat en rad reportage under rubriken Våldtäktsindustrin som visar hur svenska pappor beställer, regisserar och betalar för omfattande sexuella övergrepp av barn på Filippinerna. Justitieministern har uttalat sig om behovet att skärpa straffen för denna brottslighet. Som riksdagsledamot och socialdemokrat välkomnar jag dessa besked från regeringen.

Att begå sexuella övergrepp mot barn är en tydlig riskfaktor för andra barn i ens närhet, inklusive egna barn.

Köp av sexuell tjänst innebär att en person som vill ha sex köper sig tillgång till en annan människas kropp och utnyttjar någon som befinner sig i ett underläge eller en beroendeställning. I grunden handlar det om köp av ett sexuellt övergrepp.

Att kriminalisera sexköp var en viktig del av de kvinnofridsreformer som genomfördes i slutet av 1990-talet. Köp av sexuella tjänster är ett brott i kategorin mäns våld mot kvinnor och barn som regleras i brottsbalken. Samtyckeslagstiftningen öppnar också för att köp av sexuella tjänster kan bedömas som våldtäkt.

Forskning visar att de män som köper sex/övergrepp är mer benägna att använda könsrelaterat våld i övrigt och att de identifierar sig mer med en våldsam maskulinitet än övriga män. Sexköpet är således en riskfaktor för ytterligare våld mot andra, särskilt mot sårbara och skyddslösa personer i våldsutövarens omgivning, inklusive barn. Genom att köpa sexuella tjänster/övergrepp visar våldsutövaren dessutom på normer och värderingar som riskerar att påverka hans barn negativt.

Att begå sexuella övergrepp mot vuxna är en tydlig riskfaktor för barn i ens närhet, inklusive egna barn.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer:

Kommer ministern att vidta några åtgärder för att informerade myndigheter även blir ansvariga – likt är fallet i dag vid omhändertagande vid berusning – för att orosanmäla föräldrar som begår sexualbrott, inklusive sexköp och sexuella övergrepp, och vilka åtgärder kommer i så fall att vidtas?