MUCF:s arbete mot rasism och intolerans

Skriftlig fråga 2019/20:1638 av Jonas Andersson i Linköping (SD)

till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fredagen den 12 juni debatterade jag och kultur- och demokratiministern i riksdagen med anledning av en interpellation från mig gällande bidrag som delas ut av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) till samhällssplittrande verksamhet. Under debatten fick jag inte svar på vissa konkreta frågor som ställdes till ministern, varför jag vill följa upp dessa.

Något som jag lyfte upp under debatten är MUCF:s arbete mot rasism och diskriminering. Samtidigt som myndigheten ska motverka rasism och diskriminering så delar den ut bidrag till organisationer som intensivt framhärdar att grupper av viss härkomst per definition är priviligierade och inte ens kan drabbas av rasism.

Ett exempel på det ovan nämnda är organisationen Teskedsorden som i åratal åtnjutit ett mångmiljonstöd från olika offentliga aktörer inklusive MUCF, vilket jag också framhöll i den aktuella interpellationsdebatten. Teskedsorden har en uppenbart vänsterradikal inriktning i sitt så kallade arbete för tolerans, och bland annat framhäver organisationen tydligt på sin hemsida olika teorier kring ”vitt privilegium”, att ”rasism mot vita finns inte i Sverige” och att ”som vit innebär det att bli bättre bemött i alla delar av samhället än en icke-vit”. Liknande saker har organisationen understrukit på andra håll också. Bland annat gjorde man det i en debattartikel i Aftonbladet tidigare i år i anslutning till de omdebatterade förnedringsrånen där det uppmärksammades hur ungdomar med svensk bakgrund på ett fruktansvärt sätt har utsatts för brott med svenskfientliga inslag.

Teskedsorden är ett exempel på en organisation som får bidrag av MUCF, trots myndighetens uppdrag om att verka mot rasism och diskriminering. Det är viktigt att understryka att det även finns andra organisationer med liknande inriktning som erhåller bidrag och som kan tas som exempel i sammanhanget, så problemet rör inte bara en enskild organisation. Att det ser ut på det här sättet väcker givetvis frågor om huruvida det är regeringens mening att arbetet mot rasism och diskriminering inte är menat att omfatta personer och grupper av viss härkomst. Det är snarare troligt att det underblåser splittring mellan olika grupper i samhället när myndigheter delar ut bidrag till organisationer för att de intensivt ska propagera för att vita personer inte kan utsättas för rasism och för att vita personer är priviligierade på andras bekostnad.

Med anledning av detta vill jag fråga kultur- och demokratiminister Amanda Lind:

Ser ministern ett behov av att vidta åtgärder gällande arbetet mot rasism och diskriminering inom civilsamhällespolitiken med anledning av den beskrivna situationen?