minimiålder för äktenskap
Skriftlig fråga 2000/01:1142 av Hoffmann, Ulla (v)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2001-05-02
- Anmäld
- 2001-05-08
- Besvarad
- 2001-05-08
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 2 maj
Fråga 2000/01:1142
av Ulla Hoffmann (v) till justitieminister Thomas Bodström om minimiålder för äktenskapEnligt äktenskapsbalken som tillkom 1987 och trädde i kraft den 1 januari 1988 är de lagstadgade hindren för äktenskapshindren tre till antalet (RUT PM 2001:808). Ett av dem är ej uppnådd 18-årsålder. Denna ålder kan visserligen upphävas genom dispensförfarande. Enligt länsstyrelserna är dock dispensansökningarna få och beviljade dispenser ännu färre.
I Sverige kan man enligt lagen ingå äktenskap först vid 18 års ålder. I en artikel i Aftonbladet den 20 april berättas att äktenskap med minderåriga som skett utomlands enligt det landets lagar automatiskt godkänns i Sverige. En vigsel som är laglig utomlands är giltig enligt en lag från 1904 som lyder: "Äktenskap som ingåtts utom riket enligt främmande lag anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks." Trots att minimiåldern för att ingå äktenskap i Sverige är 18 år legaliserar Sverige på detta vis barnäktenskap.
I samma artikel framkommer att 625 minderåriga flickor och 47 minderåriga pojkar gifts bort under 1990-talet i Sverige. Det innebär att svenska barn inte har samma lagliga skydd och rättigheter utan att etniskt ursprung är avgörande.
Min fråga till statsrådet Bodström är:
Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att minimiåldern för att ingå äktenskap ska gälla alla grupper i Sverige?
Svar på skriftlig fråga 2000/01:1142 besvarad av justitieminister Thomas Bodström
Svar på frågorna 2000/01:1141 om barnäktenskap i Sverige, 1142 om minimiålder för äktenskap och 1146 om trossamfund som vigselförrättare
Justitieminister Thomas Bodström
Ulla Hoffmann har frågat mig vilka åtgärder jag har för avsikt att vidta för att hindra barnäktenskap i Sverige och för att se till att minimiåldern för att ingå äktenskap ska gälla alla grupper i Sverige. Hon har också frågat vilka åtgärder jag avser vidta för att trossamfund och vigselförrättare i Sverige ska följa den svenska äktenskapsbalken.
Frågorna har ställts mot bakgrund av att det vid en hearing anordnad av den s.k. Anhörigkommittén ska ha påtalats att vissa religiösa samfund som av Kammarkollegiet anförtrotts vigselrätt viger flickor som ännu inte fyllt 15 år samt medverkar till månggifte. Vid samma hearing ska också ha påtalats att utländska äktenskap erkänns och gäller i Sverige även om någon av parterna varit under 18 år.
Jag väljer här att besvara alla tre frågorna samtidigt.
I Sverige kan olika trossamfund ges tillstånd att förrätta vigsel. Ett sådant tillstånd får ges om samfundets verksamhet är varaktig och samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att de svenska bestämmelserna om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. Sådana åtgärder är bl.a. att förvissa sig om att vederbörlig hindersprövning skett och att inget hinder har framkommit samt att efter vigseln underrätta skattemyndigheten. Det är Kammarkollegiet som prövar frågor om tillstånd efter ansökan av samfundet. Om Kammarkollegiet finner att ett trossamfund inte längre uppfyller tillståndskraven, ska kollegiet återkalla tillståndet.
De regler som gäller för trossamfunden lämnar därmed inget utrymme för samfundet att viga personer under 15 år som inte fått länsstyrelsens tillstånd till äktenskapet. Reglerna tillåter inte heller trossamfund att viga en man med flera hustrur. För det fall det skulle framkomma att ett trossamfund medverkar till sådana olagliga äktenskap ska Kammarkollegiet alltså överväga att återkalla tillståndet.
När det gäller frågan om ett äktenskap ingånget i ett annat land ska erkännas i Sverige bör man beakta att den ökande rörligheten bland människor gör det särskilt viktigt att en dom eller ett beslut i ett land erkänns och blir gällande även i andra länder. Det är mot den bakgrunden man ska se de svenska bestämmelserna på området. Den grundläggande principen är att ett äktenskap som har ingåtts utanför Sverige gäller här i landet. Så är det även i andra länder. Grundtanken är naturligtvis att man så långt möjligt bör undvika att hamna i en situation där ett par anses som gift i ett land men inte i ett annat. Makar som flyttar och slår sig ned i ett nytt land ska inte behöva gifta sig på nytt.
I vissa fall skulle det dock vara uppenbart oförenligt med vår svenska rättsuppfattning att erkänna ett äktenskap som har ingåtts i ett annat land, och då ska äktenskapet inte erkännas. Som exempel kan nämnas om en av parterna är mycket ung eller om någon av parterna har tvingats att gifta sig. I dessa fall anses äktenskapet normalt inte gälla i Sverige, eftersom Sverige inte accepterar vare sig barn- eller tvångsäktenskap. Att äktenskapet bestått en längre tid kan dock påverka bedömningen. Det skulle nog vara orimligt att som ogift anse t.ex. en kvinna som gift sig i 13-årsåldern när hon senare i vuxen ålder flyttar med man och barn till Sverige.
Att Sverige på detta sätt erkänner äktenskap som har ingåtts i utlandet innebär inte att lagen inte gäller på samma sätt för alla människor i Sverige. Lagen gör endast en avvägning mellan vilket lands lag som ska tillämpas när en person har anknytning till olika länder, t.ex. genom medborgarskap i ett land och hemvist i ett annat, och när det är nödvändigt att välja vilket lands lag som då ska tillämpas.
Jag kan slutligen tillägga att det i Justitiedepartementet pågår en översyn av de svenska lagvalsreglerna vid hindersprövning. Det övervägs också att likställa de fall där hindersprövningen sker enligt svensk respektive utländsk rätt. Det är möjligt att åldersgränsen för rätten att ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen bör höjas från 15 till 18 år när hindersprövningen ska ske enligt utländsk rätt.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.