mened

Justitieminister Thomas Bodström

Carl Erik Hedlund har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att åstadkomma en förändring av lagen så att mened alltid beivras. Av frågan framgår att den är ställd mot bakgrund av att Högsta domstolen ogillat ett åtal för mened. Domstolen konstaterade i domen att den tilltalade haft rätt att vägra yttra sig under ed och att omständigheterna varit sådana att denne haft skälig ursäkt för att lämna de oriktiga uppgifterna.

För att dömas för mened krävs att någon under ed medvetet antingen har lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen och att detta inte varit utan betydelse för saken. Vidare gäller generellt att man får vägra yttra sig om sådant som visar att man själv eller närstående begått brott eller vanärande handling. Därför undantas från ansvaret för mened sådant som man ägt vägra yttra sig över, i de fall omständigheterna skäligen ursäktar lögnen eller förtigandet.

Menedsbrottet gör inte skillnad mellan en lögn och ett förtigande. Båda förfarandena anses i princip lika straffvärda. Carl Erik Hedlund tycks emellertid mena att det nyss nämnda undantaget från straffansvaret endast skulle gälla den som förtiger en omständighet eller oriktigt påstår att han inte minns, medan den som lämnar annan osann uppgift alltid ska straffas. Jag anser inte att en sådan uppdelning kan motiveras. I praktiken torde ett förtigande av en viss uppgift i minst lika stor utsträckning som ett lämnande av en oriktig sådan kunna leda till att en berättelse, sedd i sin helhet, blir missvisande eller vilseledande.

De undantag från menedsbrottet som finns i dag är enligt min bedömning väl motiverade från rättssäkerhetssynpunkt och väl avvägda. Jag ser därför inget behov av att nu ta något initiativ till en lagändring.