medverkan till brott
Skriftlig fråga 1999/2000:1339 av Hellsvik, Gun (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-08-22
- Besvarad
- 2000-08-30
- Anmäld
- 2000-09-19
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 1999/2000:1339
av Gun Hellsvik (m) till justitieminister Laila Freivalds om medverkan till brottI helgen har vi fått upprörande bevis på moralupplösningen i vårt samhälle. Vi har fått ta del av skrämmande skadegörelse i tunnelbanan. Därutöver har vi fått kännedom om att kommersiella intressen exploaterar denna brottslighet genom att videofilma händelserna för försäljning.
Enligt uppgift från polisen saknas möjlighet att ingripa mot den/de som filmat händelsen. Det är ofta problem att visa att anstiftan, medverkan e.d. föreligger. Detta har vi många exempel på från andra situationer, där personer gått fria från straff, trots skrämmande aktivt eller passivt beteende. Ett känt fall gällde publicering av bilder föreställande hot från nazister mot kända personer. Ett annat är Lindomefallet. Detta är oacceptabelt om vi vill bibehålla tilltron till rättsväsendet.
Efter Lindomefallet initierades utredningar för att skapa ökade möjligheter att straffrättsligt angripa personer, som haft möjlighet att ingripa eller avslöja brott. Det finns alltså sedan flera år tillbaka förslag, som skulle möjliggöra ingripanden mot den typ av oacceptabla beteenden, som vi ser alltfler exempel på, men tyvärr tycks inget hända.
Vilka åtgärder tänker justitieministern vidtaga för att det ska bli möjligt att ingripa mot personer som genom sitt beteende indirekt uppmuntrar till brott eller hindrar brottsutredningar?
Svar på skriftlig fråga 1999/2000:1339 besvarad av justitieminister Laila Freivalds
den 30 augusti
Svar på fråga 1999/2000:1339 om medverkan till brott
Justitieminister Laila Freivalds
Gun Hellsvik har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att det ska bli möjligt att ingripa mot personer som genom sitt beteende indirekt uppmuntrar till brott eller hindrar brottsutredningar. Gun Hellsvik ställer sin fråga mot bakgrund av den i massmedierna uppmärksammade videofilmningen av en omfattande skadegörelse i tunnelbanan. Som ytterligare exempel på problematiken nämner hon dessutom Lindomefallet och fallet med de nazistiska hotbilderna som publicerades i en tidning.
Lindomefallet har analyserats grundligt. Straffansvarsutredningen, som bl.a. hade i uppdrag att se över Lindomefallet, har i sitt betänkande (SOU 1996:185) kommit fram till att de straffrättsliga och straffprocessuella regler som gäller för närvarande motsvarar de krav som man kan ställa i en rättsstat och att inga ändringar i gällande rätt bör göras i anledning därav. I stället understryker utredningen, och andra som sett över frågan, vikten av att säkra bevis i ett fall som Lindome. Utredningens slutsatser delas av en enig remissopinion.
Vi har alltså redan i dag mycket vidsträckta regler om medverkansansvar för den som anstiftat eller annars varit behjälplig vid brott. Regleringen ger stora möjligheter att ingripa mot den som antingen genom ett aktivt eller ett passivt beteende kan anses ha främjat brott. Den som i samförstånd med gärningsmännen filmar ett brott skulle således kunna göra sig skyldig till straffbar medverkan, om han eller hon därigenom kan anses ha främjat brottet. Dessutom finns redan i dag bestämmelser om straff för den som underlåter att avslöja viss allvarligare brottslighet.
Straffansvarsutredningen har också haft i uppdrag att se över 23 kapitlet i brottsbalken i vissa andra, mer lagtekniska hänseende. Utredningen har därvid föreslagit ändringar i bl.a. bestämmelserna om medverkan och förberedelse till brott samt underlåtenhet att avslöja brott. Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Ingen av de föreslagna ändringarna har emellertid någon betydelse i de hänseenden som Gun Hellsvik tar upp. Inte heller skulle utredningens förslag att införa ett nytt brott @ underlåtenhet att bistå nödställd @ få någon betydelse när det gäller att förhindra skadegörelse. Teoretiskt sett skulle visserligen straffbestämmelsen kunna komma att omfatta det fallet att någon underlåter att ingripa när någon annan utsätts för våldsbrott och befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa. Vissa remissinstanser har emellertid anfört sådana invändningar mot förslaget att detta behöver övervägas ytterligare.
Frågan om gränsen för straffbar medverkan utreds dock med avseende på brott som sker i organiserad form. Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet m.m. har sedan ungefär ett år tillbaka regeringens uppdrag att överväga bl.a. frågan om införande av straffansvar för aktiv medverkan. Uppdraget kommer att redovisas senast den 31 oktober år 2000.
När det gäller fallet med de s.k. nazistiska hotbilderna som publicerades i en tidning vill jag påpeka att regeringen har tillsatt en utredning (Mediegrundlagsutredningen) för att se över frågan om olaga hot bör införas i brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen och därmed bli ett tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott. I samband därmed överväger utredningen om meddelarskyddet ska gälla för brottet.
Det är emellertid inte i första hand ändrad lagstiftning som behövs för att komma till rätta med de problem som Gun Hellsvik tar upp. Såsom Straffansvarsutredningen har påpekat är det viktiga att säkra bevis som gör att man kan fälla de egentliga gärningsmännen. För detta krävs både metodutveckling och ökade resurser till rättsväsendet. Regeringen arbetar fortgående med båda dessa frågor.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.