Måltidsavgifter i äldreomsorgen

Skriftlig fråga 2019/20:447 av Anna Vikström (S)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2019-11-20
Överlämnad
2019-11-20
Anmäld
2019-11-21
Svarsdatum
2019-11-27
Besvarad
2019-11-27
Sista svarsdatum
2019-11-27

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Måltidsavgiften inom särskilt boende kan innebära att den äldre inte får tillräckligt med pengar över för att betala nödvändiga utgifter, det vill säga inte har tillräckligt med medel för utgifter som ingår i förbehållsbeloppet.  Det är fullt möjligt att hamna på en minusbudget varje månad och att inte kunna betala nödvändiga räkningar. Till skillnad från till exempel hemtjänstavgiften så är måltidsavgiften inte inkomstprövad. En höjning av avgiften innebär en ökad kostnad för den äldre på ett särskilt boende, oavsett inkomst.

Måltidsavgifterna ska bygga på ett självkostnadspris. Den summa vissa kommuner tar ut kan vara dubbelt så hög jämfört med beräknad matkostnad för samma åldersgrupp, enligt Konsumentverket, och om självkostnadspriset är korrekt eller inte är svårt att kontrollera. Vissa kommuner låter måltidsavgiften ingå i andra boendekostnader eller hemtjänstkostnader. Detta innebär att individer som bor i olika kommuner drabbas olika.

I en norrortskommun till Stockholm höjdes måltidsavgifterna i år, förutom indexuppräkningen, med ca 760 kronor per månad. Redan under 2018 fanns det ett antal personer i kommunen som hade ett minusbelopp efter att boendekostnad och måltidsavgifter var betalda i särskilt boende. Denna grupp beräknas öka. I vissa kommuner hänvisas den boende i denna situation till att söka försörjningsstöd medan andra jämkar matkostnaden. Jämkningen kan bli godtycklig och det är långt ifrån säkert att den täcker nödvändiga utgifter för till exempel läkemedel, vårdbesök, sjukhusinläggningar, hjälpmedel, försäkring, förbrukningsmaterial på det särskilda boendet samt färdtjänst. Om de äldre inte har eget kapital eller anhöriga som fyller på kontot så riskerar de att få skulder de inte kan betala.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

 

Hur ser ministern på att begränsa kommunernas möjligheter att ta ut icke inkomstprövade måltidsavgifter i de fall där medel inte finns som räcker till utgifter som ingår i förbehållsbeloppet?

Svar på skriftlig fråga 2019/20:447 besvarad av Socialminister Lena Hallengren (S)



S2019/04852/FST

Socialdepartementet

Socialministern

Till riksdagen


Svar på fråga 2019/20:447 av Anna Vikström (S)
Måltidsavgifter i äldreomsorgen

Anna Vikström har frågat mig hur jag ser på att begränsa kommunernas möjligheter att ta ut icke inkomstprövade måltidsavgifter i de fall där medel inte finns som räcker till utgifter som ingår i förbehållsbeloppet?

Kommunen ska följa det regelverk som gäller. En kommun har enligt kommunallagen (2017:725) rätt att ta ut avgifter, men avgifterna får inte överstiga kommunens självkostnader för de tjänster eller nyttigheter som ges. Om en kommun väljer att, utöver avgiften för en plats i särskilt boende, ta ut en separat avgift för mat, får inte heller avgiften för maten vara högre än självkostnaden. Ifall kommunen väljer att låta mat ingå i den avgift kommunen tar ut för det särskilda boendet finns ett reglerat maxtak som ej får överskridas. Därutöver finns regler om förbehållsbelopp, för att den enskilde alltid ska ha tillräckliga medel kvar för sina personliga behov och andra normala levnadskostnader.

Om en kommun ändå inte följer regelverket kan den enskilde överklaga avgiftsbeslutet till förvaltningsrätten. Möjlighet finns även att vända sig till Inspektionen för vård och omsorg för att lämna klagomål över att kommunen inte följer gällande reglering för avgifter.

Jag ser nu inget behov av ytterligare lagstiftning på området men avser att följa utvecklingen.

Stockholm den 27 november 2019

Lena Hallengren

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.