livstidsstraff
Skriftlig fråga 2000/01:257 av Hellsvik, Gun (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-11-21
- Anmäld
- 2000-11-28
- Besvarad
- 2000-11-29
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2000/01:257
av Gun Hellsvik (m) till justitieminister Thomas Bodström om livstidsstraffVid en interpellationsdebatt den 14 november uttalade justitieminister Bodström att livstids fängelse i praxis är att jämföra med 18 års fängelse. Detta innebär i så fall att den livstidsdömde normalt ska få sin dom ändrad till tidsbegränsat fängelse för att sedan villkorligt frigivas när 12 år har avtjänats.
Under min tid som justitieminister prövades varje begäran om omvandling med utgångspunkt från om den livstidsdömde med de till buds stående medlen kunde bedömas inte längre vara en fara för sina medmänniskor. Förra justitieministern Laila Freivalds har efter sitt återinträde 1994 givit intrycket av att ha följt denna princip. Justitieminister Bodströms uttalande den 14 november tyder emellertid på att en praxisändring nu ska ske och att utgångspunkten inte längre ska vara att livstidsstraff ska vara livstid utan i praktiken ett tidsbegränsat straff.
Min fråga till justitieministern är:
Har justitieministern för avsikt att gå tillbaka till den gamla ordningen innebärande att ett livstidsstraff i normalfallet ska omvandlas till 18 år och att villkorlig frigivning ska ske efter 12 år?
Svar på skriftlig fråga 2000/01:257 besvarad av justitieminister Thomas Bodström
Svar på fråga 2000/01:257 om livstidsstraff
Justitieminister Thomas Bodström
Gun Hellsvik har frågat mig om jag har för avsikt att gå tillbaka till den gamla ordningen som enligt henne innebär att ett livstidsstraff i normalfallet ska omvandlas till 18 år och att villkorlig frigivning ska ske efter 12 år.
Regeringen har inte för avsikt att vid nådeprövningen av livstidsdömda ändra på den rådande ordningen med en individuell prövning.
Regeringen får genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av brott. Ingen dömd person kan kräva att bli benådad eller att få del av skälen till ett nådebeslut och därför är det inte möjligt att tala om någon praxis i den meningen att nåd skall beviljas när vissa omständigheter föreligger. Frågan om praxis i nådeärenden som rör livstidsdömda har varit föremål för omfattande diskussioner under senare år och anledningen härtill är att en livstidsdömd som beviljas nåd oftast får sitt livstidsstraff ersatt med ett tidsbestämt straff. De tidsbestämningar som har skett sedan 1995 har legat på mellan 18 och 25 års fängelse. När straffet har tidsbestämts genom nådebeslutet tillämpas reglerna om villkorlig frigivning och numera kan sådan frigivning ske tidigast efter två tredjedelar av det tidsbestämda straffet.
Bedömningen i nådeärenden som rör livstidsdömda skiljer sig i allmänhet från bedömningen i övriga nådeärenden som regeringen prövar. Omständigheter som tillmäts stor betydelse i livstidsärendena är t.ex. den dömdes skötsamhet och utveckling under anstaltsvistelsen, frigivningsförhållandena, risken för återfall i kriminalitet, den dömdes farlighet, det begångna brottet och omständigheterna kring detta samt den tid den dömde varit frihetsberövad.
I senare års debatt har kritik framförts bl.a. mot att de tidsbestämda straffen blivit allt längre. Till viss del är detta riktigt och förändringen kan förklaras bl.a. av behovet att anpassa de omvandlade straffen till de straffskärpningsregler för återfall i brott och vid flerfaldig brottslighet som numera finns. En viktig förklaring ligger också i att tidsbestämningen av livstidsstraffen på senare år i allt högre grad kommit att ske efter en, i varje enskilt fall, individuell prövning med en bedömning av det begångna brottet och den dömdes personliga förhållanden.
Kritik har också riktats mot livstidsstraffet som sådant. Bl.a. har från vissa håll anförts att livstidsstraffet är inhumant eftersom dess tidsobestämdhet strider mot grundläggande principer om rättvisa och förutsebarhet. Trots att livstidsstraffet som företeelse onekligen är problematiskt i flera avseenden finns det inte i nuläget förutsättningar att överväga dess avskaffande, bl.a. eftersom detta skulle kunna leda till krav på betydligt högre straffmaximum för många tidsbestämda fängelsestraff. Däremot bör man kunna se om något kan göras för att förbättra förutsebarheten, rättssäkerheten och innehållet i anstaltsvistelsen för de livstidsdömda, liksom kriminalvårdens planering med behandlingsinsatser och andra åtgärder för att främja den dömdes möjligheter att leva ett laglydigt liv efter frigivningen.
Jag har av dessa skäl för avsikt att inom kort föreslå en utredning som bl.a. ska lämna förslag till en ordning som innebär en skyldighet för ett annat organ än regeringen, t.ex. en nämnd eller en domstol, att efter en viss tids avtjänande av livstidsstraffet pröva frågan om och när villkorlig frigivning kan ske av den livstidsdömde. I dag sker, som sagts, frigivning av livstidsdömda indirekt genom att livstidsstraffet tidsbestäms av regeringen. Tanken är att kriterierna för den villkorliga frigivningen i sådana fall ska framgå av lag. En sådan nyordning ska @ om den införs @ alltså inte gå ut på att omvandla livstidsstraffet till ett tidsbestämt straff av viss längd och den ska heller inte inskränka regeringens benådningsrätt. Tanken är alltså att regeringen alltjämt ska kunna benåda livstidsdömda men den praktiska betydelsen av benådningsrätten skulle enligt regeringens mening kunna minska betydligt om ett prövningsorgans prövning av villkorlig frigivning i stället inträder.
Förhoppningsvis kan utredarens arbete sätta i gång efter årsskiftet.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.