Lantmäteriets lokala närvaro

Skriftlig fråga 2015/16:1128 av Per Åsling (C)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2016-04-19
Överlämnad
2016-04-20
Anmäld
2016-04-21
Svarsdatum
2016-04-27
Sista svarsdatum
2016-04-27
Besvarad
2016-04-27

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Statsrådet Per Bolund (MP)

 

Lantmäteriet är den myndighet som kartlägger Sverige, registrerar och säkrar ägandet av alla fastigheter samt hanterar deras gränser. Utöver den centrala statliga myndigheten finns det kommunala lantmäterimyndigheter i 39 av Sveriges kommuner.

Lantmäteriet har orimligt långa handläggningstider för vissa ärenden och höga avgifter. Det är uppenbart att myndigheten behöver effektiviseras. Det kan från regeringens sida ske utan utredning genom två huvudsakliga processer.

För det första kan myndigheten få direktiv som möjliggör för privata aktörer att uträtta vissa av myndighetens uppgifter. Lantmäteriet ska ägna sig åt myndighetsutövning som granskning och kvalitetssäkring, men det är möjligt att släppa in externa aktörer till att sköta till exempel förrättningsförslag och mätningar ute i fält.

För det andra kan regeringen se över regelverken som möjliggör kommunala lantmäterimyndigheter. De kommunala lantmäterimyndigheterna fyller en viktig funktion. De ansvarar för lantmäteriförrättningar och bildande av samfällighetsföreningar inom den egna kommunen. Detta innebär att de handlägger ärenden om till exempel fastighetsbildning, fastighetsbestämning, särskild gränsutmärkning och fastighetsregistrering.

Det kan inte vara annat än positivt om fler kommuner har möjlighet att bli lantmäterimyndigheter. Förutom att kommunen själv ska ha en önskan att bli lantmäterimyndighet är det avgörande att tröskeln för att bli det är så låg som möjligt. Sedan möjligheten att ansöka om att bli kommunal lantmäterimyndighet infördes 1995 har enbart 39 kommuner ansökt. De flesta ansökningarna gjordes i ett tidigt skede, därefter kom de mer sporadiskt och på senare år har det varit stiltje.

I dag saknas ett tydligt regelverk som styr hur ansöknings- och beviljandeprocess är organiserad. Den information Lantmäteriet delgett indikerar att det är svårt för en kommun att i förväg veta hur ansökan ska formuleras.

I lagen från 1995 fanns inte några förbehåll om storlek. Lantmäteriutredningen från 2003 slår däremot fast att personalstyrkan i snitt bör vara nio årsarbetare och som minst fem. Just personalstyrkans storlek har i tidigare beslut varit ett skäl från Lantmäteriet att neka beviljande. Det synes således som att lagar, föreskrifter och andra styrande handlingar till fullo saknas för att styra ansöknings- och beviljandeprocessen. Regeringen fattar beslut om kommunalt lantmäteri men Lantmäteriet får yttra sig.

Sammanfattningsvis kan konstateras att behovet av lantmäteritjänster finns även utanför tätbefolkade kommuner. Mängden invånare är inte det enda som dimensionerar behovet av lantmäteritjänster. Det finns en mängd verksamheter utanför tätorterna som är under stor utveckling och förändring. Tidigare nedläggningar av lokala kontor samt det ringa antalet kommunala lantmäterimyndigheter innebär en försämring för medborgare och företag genom större avstånd, längre handläggningstider och ett hinder för näringslivets utveckling. Det är därför rimligt att införa möjligheten för privata entreprenörer att utföra vissa uppgifter liksom att underlätta för inrättandet av fler kommunala lantmäterimyndigheter.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Per Bolund:

Avser statsrådet att se över regelverket som reglerar kommunernas möjligheter att bli kommunala lantmäterimyndigheter?

Svar på skriftlig fråga 2015/16:1128 besvarad av Statsrådet Per Bolund (MP)

Dnr N2016/02948/PUB

Finansdepartementet

Finansmarknads- och konsumentministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2015/16:1128 av Per Åsling (C) Lantmäteriets lokala närvaro

Per Åsling har frågat mig om jag avser att se över regelverket som reglerar kommunernas möjligheter att bli kommunala lantmäterimyndigheter.

Inrättandet av en kommunal lantmäterimyndighet regleras genom lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet. Av förarbetena (se t.ex. prop. 1994/95:166 och 1995/96:78) framgår att det inte varit lagstiftarens mening att fastighetsbildningsverksamheten ska splittras upp på många mindre kommuner. Tvärtom betonas att fastighetsbildning i huvudsak är ett statligt ansvar och möjligheten att ansöka och få regeringens tillstånd att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet ska ses som en undantagsmöjlighet.

Lagstiftningen har varit i kraft i 20 år och mycket har hunnit förändras under denna tid, bl.a. har ärendestrukturen inom fastighetsbildningsverksamheten gått från en övervägande andel enkla ärenden till mer komplicerade ärenden rörande markåtkomst och inte sällan konflikter om markanvändningen. Vidare, präglas hela samhällsbyggnadsområdet idag av en stor resursbrist vad gäller lantmätare. Denna kompetensbrist är väl känd och har lyfts fram av Lantmäteriet och andra aktörer i olika sammanhang. Behovet av lantmätare i samhället är betydligt större än tillgången – det årliga underskottet uppgår till 150-200 personer årligen. Lantmäteriet är med andra ord inte ensamt om att ha svårt att få tag på kompetens utan problemet gäller hela sektorn, som idag tvingas att konkurrera om samma resurser.

De tankar Per Åsling framför om privatisering och fler kommunala lantmäterimyndigheter medför därmed ingen lösning på det grundläggande resursproblemet. Det finns även många nackdelar med alltför små lantmäterikontor, nämligen svårigheter att utveckla medarbetarna, problem med att utjämna inströmning av ärenden och sårbarhet som i sin tur kan påverka tillgängligheten. Det kan också bli en utmaning att upprätthålla rättssäkerheten inte minst på grund av eventuell jävsproblematik som kan uppstå. Regeringen har i det senaste beslutet om ansökan att inrätta kommunal lantmäterimyndighet gjort bedömningen att kravet på en verksamhets omfattning för att nödvändig kompetens ska kunna upprätthållas numera måste sättas högre än vad som bedömdes när lagstiftningen trädde i kraft. Fastighetsbildningsinstitutet som sådant innebär även myndighetsutövning mot enskilda och är starkt lagreglerad. Det ställer höga krav på opartiskhet och rättssäkerhet vilket gör att verksamheten heller inte lämpar sig för privatisering.

För att möta de samhällsförändringar som skett och alltjämt fortgår kan det finns skäl att utvärdera regelverket om kommunala lantmäterimyndigheter. Frågan är dock inte prioriterad i dagsläget.

Stockholm den 27 april 2016

Per Bolund

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.