Kynnefjäll
Skriftlig fråga 1996/97:590 av Per Lager (mp)
Klar
- Inlämnad:
- 1997-06-02
- Besvarad:
- 1997-06-11
den 2 juni
Fråga 1996/97:590 av Per Lager (mp) till miljöministern om Kynnefjäll
Sedan den 21 april 1980, dvs. i drygt 17 år, har Kynnefjäll i Bohuslän
vaktats dygnet runt av människor som vägrat lita på SKB:s besked att
området inte är intressant som förvaringsplats för högaktivt utbränt kärn-
bränsle och därmed också inte aktuellt för provborrningar.
Vakthållningen i den lilla stugan på Kynnefjäll har utvecklats till en
unik företeelse både här hemma och i världen. Det har blivit en symbol
för den lokala självbestämmanderätten. Sedan kommunernas vetorätt
upphävdes för anläggningar med kärnbränsleavfall har Kynnefjällsfrågan
framstått som än viktigare. Blir det aldrig dags att få ett slut på denna
osäkerhet och på vakthållningen? Regeringen har ett ansvar gentemot
lokalbefolkningen.
Kynnefjäll utgör ett seismiskt oroligt område med kontinuerliga jord-
skalv och här finns naturreservat, djurskydds- och naturvårdsområden.
Här finns t.ex. Kärnsjön, som är renvattenresurs för Lysekils kommun,
och 200-300 andra små viktiga sjöar i denna starkt försurningsdrabbade
biotop.
Trots att kommunerna runt om, Tanum, Munkedal och Dals-Ed, sagt
nej har det ännu inte kunnat gå att få ett klart och entydigt svar, om SKB
skall få lov att provborra eller inte.
Är ministern beredd att verka för ett klart besked, dvs. en slutlig av-
skrivning av Kynnefjäll, som förvaringsplats för utbränt kärnbränsle?
Svar på skriftlig fråga 1996/97:590 besvarad av Miljöminister Anna Lindh
den 11 juni
Svar på fråga 1996/97:590
Miljöminister Anna Lindh
Per Lager har frågat mig om jag är beredd att verka för ett klart be-
sked, dvs. en slutlig avskrivning av Kynnefjäll, som förvaringsplats för
utbränt kärnbränsle.
I november 1994 ställde Per Lager samma fråga till mig (fråga
1994/95:148). Jag har egentligen inget annat svar att ge nu än det jag gav
då. För att vara än tydligare denna gång vill jag innan jag svarar på frågan
först redogöra för de grundläggande principerna när det gäller ansvars-
fördelningen mellan staten och reaktorinnehavarna när det gäller hante-
ring och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall.
Den som har tillstånd enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksam-
het (kämtekniklagen) är ansvarig för att på ett säkert sätt hantera och
slutförvara det använda kärnbränslet och kärnavfallet. Detta ansvar in-
kluderar också en skyldighet att svara för alla de kostnader som avfalls-
hanteringen för med sig.
Tillståndshavaren skall också svara för att en allsidig forsknings- och
utvecklingsverksamhet bedrivs som är knuten till avfallshanteringen.
Dessutom skall denna upprätta ett allsidigt forsknings- och utvecklings-
program, som vart tredje år skall granskas och utvärderas av Statens
kärnkraftinspektion, SKI, och prövas av regeringen. Syftet med dessa
regler är att det slutliga ställningstagandet till utformningen av ett slutför-
var för använt kärnbränsle och kärnavfall skall vara baserat på ett allsi-
digt forsknings- och utvecklingsarbete.
Reaktorinnehavarna har bildat företaget Svensk Kämbränslehantering
AB, SKB, för att svara för de uppgifter som kärntekniklagen kräver.
Ansvarsfördelningen mellan reaktorinnehavarna - genom SKB - och
staten i de här frågorna har ägnats stort intresse i riksdagen och varit
föremål för omfattande överväganden. Se bl.a. propositionerna
1983/84:60, 1988/89:NU31 och 1989/90:NU24. Diskussionerna har gett
vid handen att den nu gällande ansvarsfördelningen mellan reaktorinne-
havama och staten, som bygger på principen om ett renodlat producent-
ansvar, är den mest ändamålsenliga. Denna ansvarsfördelning är också
grundläggande för uppbyggnaden av kärntekniklagen. Principen, att det
är den som genererat avfallet som också skall bära allt ansvar och alla
kostnader som är förenade med det, är alltså utomordentligt viktig. Det
får aldrig bli att reaktorinnehavarna skall ges möjlighet att skjuta ifrån sig
detta ansvar på staten eller någon annan.
De förstudier som SKB bedriver på ett antal platser i landet utgör en
första etapp i en process som syftar till att finna en plats lämplig för slut-
förvar av använt kärnbränsle och kärnavfall. Denna inledande fas i pro-
cessen kräver inte tillstånd av regeringen eller någon myndighet. Verk-
samheten sker helt på SKB:s eget ansvar. När SKB, som ett resultat av
denna platsvalsprocess, anser sig ha funnit en lämplig plats för ett slut-
förvar, kommer bolaget att enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. (naturresurslagen) och 5 § kämtekniklagen ansö-
ka hos regeringen om att få bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle
och kämvavfall.
Svaret på frågan är således att regeringen inte har och skall inte ha
något ansvar för den platsvalsprocess som reaktorinnehavama, genom sitt
gemensamma bolag, SKB, har påbörjat. Det är inte regeringen som skall
peka ut en plats lämplig för slutförvar eller redogöra för vilka platser som
kan vara mindre lämpliga. Regeringen har i stället att pröva den ansökan
som SKB lämnar enligt 4 kap. naturresurslagen och 5 § kämtekniklagen.
En viktig del i prövningen är därvid att kontrollera att platsvalet föregåtts
av en tydlig översiktsstudie omfattande hela landet, tillräckligt många
förstudier och noggranna platsundersökningar omfattande minst två plat-
ser. Jag vill dessutom i detta sammanhang nämna att kommunerna har ett
avgörande inflytande när en ansökan om att få bygga ett slutförvar för
använt kärnbränsle skall prövas.