Kvalitet i den högre utbildningen
Skriftlig fråga 2005/06:622 av Danielsson, Peter (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-12-14
- Inlämnad
- 2005-12-14
- Besvarad
- 2005-12-21
- Besvarad
- 2005-12-28
- Svar anmält
- 2006-01-17
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 14 december
Fråga 2005/06:622 av Peter Danielsson (m) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)
Kvalitet i den högre utbildningen
I dag presenterar Högskoleverket rapporten Akademisk frihet i praktiken. I Dagens Nyheter skriver universitetskanslern: ”Sedan början av 1990-talet har antalet studenter fördubblats, från 170 000 år 1990 till 340 000 år 2004, en i grunden mycket positiv utveckling. Förvisso har också resurserna till högre utbildning ökat, men inte i sådan omfattning att universitet och högskolor har kunnat upprätthålla lärartätheten. Den lärarledda tiden för studenterna har minskat, liksom den tid som varje lärare kan ägna åt forskning.”
”Såväl lärarna som studenterna är missnöjda med vad de beskriver som en ’gymnasifiering’ av högskolan.” Orsaker som rapporten lyfter fram är bland annat den minskande lärartätheten, bristande förkunskaper hos många studenter och att resursfördelningssystemet premierar många och godkända studenter.
En av slutsatserna är att ”studenter som kommer till högskolan med intresse och engagemang (vilket undersökningen visar att det stora flertalet gör) får inte alltid den kvalitet i undervisningen som de har rätt att kräva”.
Senast i budgetdebatten förnekade ministern att lärartätheten har minskat och att det finns kvalitetsproblem i den svenska högre utbildningen. Kanske ändrar Högskoleverkets rapporter hans inställning.
Vad avser ministern att vidta för åtgärder med anledning av Högskoleverkets rapport Akademisk frihet i praktiken?
Svar på skriftlig fråga 2005/06:622 besvarad av Leif Pagrotsky
den 22 december
Svar på fråga 2005/06:622 om kvalitet i den högre utbildningen
Utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky
Peter Danielsson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder med anledning av Högskoleverkets rapport Akademisk frihet i praktiken.
Peter Danielsson tar upp frågan om lärartätheten i grundutbildningen. I budgetdebatten redovisade jag att lärartätheten i den svenska högskolan, enligt OECD:s statistik, är högre än i alla andra OECD-länder utom Nya Zeeland. Jag redovisade också den kraftiga ökningen av antalet högskolelärare inom den svenska högskolan.
Det finns ingen entydig beskrivning av lärartätheten. För att ge en rättvis bild av antalet helårsstudenter per lärare (heltidsekvivalent) är det lämpligt att begränsa lärarkategorierna till antalet professorer, lektorer och adjunkter. Det finns också skäl att inte räkna professorerna helt ut som undervisande lärare. Om hälften av professorerna tas med, samt lektorerna och adjunkterna, visar statistiken att antalet lärare mellan 1997 och 2004 i stort sett följt studentutvecklingen.
De omfattande kvalitetssatsningar som regeringen genomfört under senare år kommer sannolikt att resultera i en ny minskning av antalet helårsstudenter per lärare. Till lärarkapaciteten bör man också räkna att doktorander och timlärare bedriver undervisning inom grundutbildningen. I detta sammanhang kan det vara värt att notera att antalet doktorandanställningar ökat med 59 % under de senaste tio åren och att undervisning ingår med i genomsnitt 10 % i doktorandanställningarna.
Jag vill också framhålla att prioriteringen mellan antal lärare, löneökningar och andra utgifter i högskolan inte styrs centralt utan är något som varje lärosäte beslutar om.
Peter Danielssons fråga berör resurstilldelningen, ett system som infördes av den borgerliga regeringen och som utan större förändringar tillämpats i drygt ett decennium och om vars lämplighet det hittills rått politisk enighet. I maj 2005 lämnade resursutredningen (dir. U2004:03, U2005:24) sitt förslag till revidering av systemet i delbetänkandet Ett utvecklat resurstilldelningssystem för högskolans grundutbildning (SOU 2005:48). Utredningens förslag är nu under remiss till den 15 februari 2006. Det är därför för tidigt att nu uttala sig om eventuella förändringar.
En ökning av prestationsgraden (uppnådda poäng i förhållande till antalet studenter) får självklart inte äventyra utbildningens kvalitet. Under de senaste tio åren har det inte heller skett några stora förändringar i prestationsgraden. Den varierar mellan 82 och 83 % utan att visa någon tydlig tendens till ökning eller minskning. Såväl lärosätena som Högskoleverket har ett ansvar för att kvaliteten i utbildningen bibehålls.
En följd av att resurstilldelningssystemet grundar sig på antalet studenter och vad de presterar är att medel har tillförts för varje ny student i den omfattande expansionen av grundutbildningen som det senaste decenniet har skett på regeringens förslag. Enligt förslag i budgetpropositionen för 2006 tillförs högskolan medel för ytterligare 17 500 permanenta platser till en kostnad av 1,5 miljarder kronor.
Mellan 1997 och 2006 kommer ersättningsbeloppen per helårsstudent och helårsprestation att ha ökat med 24 %. En del av detta utgörs av de årliga pris- och löneomräkningarna som med god marginal överstiger den beräknade ökningen av konsumentprisindex om 11 % för nämnda period. För 2005 och 2006 är pris- och löneomräkningen 1,01 respektive 2,1 % medan ökningen av konsumentprisindex beräknas stanna vid 0,5 respektive 1,5 %.
Högskoleverket bedriver ett framgångsrikt utvärderingsarbete av samtliga ämnen och program vid landets lärosäten. Detta system föreslogs av regeringen i propositionen Studentinflytande och kvalitetsutveckling i högskolan (prop. 1999/2000:28).
Högskoleverket har med utgångspunkt i detta utvärderingsarbete under flera år @ senast i rapporten Hur har det gått? som sammanfattar kvalitetsgranskningarna under 2004 @ kunnat konstatera att högskoleutbildningen i Sverige i stort håller internationellt sett god kvalitet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.