kriminalvården
Skriftlig fråga 1999/2000:1277 av Hellsvik, Gun (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-08-03
- Besvarad
- 2000-08-17
- Anmäld
- 2000-09-19
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 3 augusti
Fråga 1999/2000:1277
av Gun Hellsvik (m) till justitieminister Laila Freivalds om kriminalvårdenPå fängelset i Ystad befinner sig personalen just nu i en ohållbar situation. En intagen är så våldsam att denna den senaste månaden tvingats sitta ensam i en avskild cell. Fångvårdarna använder skyddsutrustning när de ska gå in i cellen. Det handlar om hjälm med visir, arm-, hals- och benskydd och sköldar. Den intagna skriker, sparkar och slåss. Till all lycka har ingen anställd hittills blivit allvarligare. Den intagna har en och en halv månad kvar av sitt straff.
Utöver det allvarliga i den ovan beskrivna situationen på anstalten är det tankeväckande att om 45 dagar ska den person, som kriminalvårdens personal inte kan hantera utan risk för sin egen hälsa, ut i friheten. Det är uppenbart att kriminalvården inte haft möjlighet att ge den intagna den vård som krävs för rehabilitering. Kriminalvårdens generaldirektör har upprepade gånger påpekat att kriminalvården inte längre har resurser för att ge kvalificerad vård på grund av senare års besparingar.
Svenska folket har rätt att kräva att den tid dömda är berövade friheten utnyttjas för att minimera risken för nya brott efter avtjänat straff. Detta berättigade krav tillgodoses inte i dag, vilket exemplet från Ystad visar.
Min fråga till justitieminister Laila Freivalds är:
Vilka åtgärder avser justitieministern vidtaga för att svensk kriminalvård ska kunna leva upp till sina mål att ge adekvat vård åt kriminella?
Svar på skriftlig fråga 1999/2000:1277 besvarad av justitieminister Laila Freivalds
den 17 augusti
Svar på frågorna 1999/2000:1277 om kriminalvården och 1278 om § 34-behandling inom kriminalvården
Justitieminister Laila Freivalds
Gun Hellsvik har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att svensk kriminalvård ska kunna leva upp till sina mål att ge adekvat vård åt kriminella och Gunnel Wallin har frågat mig vad jag avser att göra för att kriminalvården ska följa lagstiftningen angående § 34-behandling.
Eftersom båda frågorna rör kriminalvårdens resurser besvarar jag dem i ett sammanhang.
Svensk kriminalvård har i ett internationellt perspektiv goda resurser. Ändå har det under senare år ofta hävdats att resurser saknas för adekvat vård och behandling. Det finns därför starka skäl att också ifrågasätta hur tillgängliga resurser används.
Det är viktigt att all statlig verksamhet använder sina begränsade resurser till att driva en verksamhet med hög och jämn kvalitet. Riksrevisionsverket, som på regeringens uppdrag har granskat kriminalvårdens resursutnyttjande, har pekat på en del hinder för att resurserna inom kriminalvården ska kunna användas på ett optimalt sätt.
Kriminalvården arbetar nu, på regeringens uppdrag, med att effektivisera resursutnyttjandet och finna instrument för att följa upp verksamheten. Detta är nödvändigt även om det också kan behövas ett visst resurstillskott.
En viktig uppgift för kriminalvården är att ta till vara de möjligheter till påverkan och förändring som anstaltsvistelsen ger. Kriminalvårdens arbete ska under hela verkställighetstiden vara inriktat på att stödja och hjälpa den dömde och främja anpassningen i samhället. De områden regeringen prioriterade i förra årets budgetproposition, som riksdagen också ställt sig bakom, ska även i fortsättningen utgöra grunden för kriminalvårdens utvecklingsarbete. Det innebär att åtgärder för att förebygga återfall i brott, frigivningsförberedelser, utvecklingen av alternativen till fängelse och bekämpning av narkotikamissbruk är prioriterade områden. Genom väl avvägda prioriteringar bör kriminalvården ha förutsättningar att vidareutveckla sin verksamhet inom tilldelade resursramar.
S.k. § 34-placeringar är ett sätt att motverka narkotikamissbruk och förebygga återfall i brott. Enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt kan en intagen ges tillstånd att under viss tid vistas utanför anstalten om han eller hon på så sätt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan underlätta anpassningen i samhället. Lagstiftningens innebörd är alltså inte att alla intagna ska ha rätt till en § 34-placering. Däremot är det ett självklart ansvar för kriminalvården att fördela sina resurser på ett sådant sätt att de som har behov av en sådan placering kan få den. Eftersom det är den intagnes hemkommun som står för behandlingskostnaderna efter tidpunkten för villkorlig frigivning påverkas placeringarna även av kommunala prioriteringar och kommunal ekonomi. Den av regeringen tillsatta narkotikakommissionen har fått i uppdrag att särskilt se över finansieringsfrågorna vid samarbetet mellan kriminalvården och kommunerna i samband med bl.a. § 34-placeringar. Kommissionen ska avge sitt slutbetänkande vid årsskiftet och jag kommer då att ta ställning till de förslag som lämnas.
En annan aspekt som Gun Hellsviks fråga aktualiserar gäller personer med psykiska störningar som i allt större utsträckning under senare år döms till fängelse. Detta behöver uppmärksammas dels genom att kriminalvårdens förutsättningar att hantera psykiskt störda och våldsamma personer förbättras, dels genom en översyn av påföljdssystemet. Det förstnämnda sker bl.a. genom utbildning av kriminalvårdens personal och det sistnämnda inom ramen för den av regeringen tillsatta kommittén för ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare.
Slutligen vill jag betona vikten av ett väl fungerande samarbete mellan kriminalvården och andra rehabiliteringsansvariga myndigheter. De som döms till fängelse tillhör oftast de sämst ställda i vårt samhälle. Många gånger har de redan som barn eller ungdomar behövt insatser från socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt mött rättsväsendets aktörer i olika sammanhang utan att deras livssituation påtagligt förbättrats. Det är inte någon enkel uppgift att rehabilitera och återanpassa dem till ett liv i frihet utan återfall i brott. Arbetet fordrar att alla berörda aktörer samarbetar och samordnar sina insatser.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.