Kostsamma vattenanslutningar

Skriftlig fråga 2015/16:1090 av Caroline Szyber (KD)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2016-04-12
Överlämnad
2016-04-12
Anmäld
2016-04-13
Svarsdatum
2016-04-20
Sista svarsdatum
2016-04-20

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

 

Ingen vill i onödan faktureras flera hundratusen i avloppskostnader. Ändå är lagen om allmänna vattentjänster (LAV) den bittra orsaken till att människor, trots godkänt vatten och avlopp (va), i storstädernas kranskommuner tvingas utöka sina banklån eller måste sälja sitt älskade lantställe eller hus för att betala anslutningsavgifter för kommunalt va.

Enligt utredningen som föregick lagen fanns utrymme för att fastighetsägare, när det bedömdes lämpligt, själva ansvarade för vatten och avlopp (va) enskilt eller tillsammans med andra i samfällighetslösningar. Utanför tätorterna är det oftast det mest fördelaktiga alternativet ur teknisk, miljömässig och ekonomisk synpunkt för alla parter.

Tyvärr har rättspraxis, med anledning av LAV, utvecklats på ett sådant sätt att det i byar på landsbygden alltid blir kommunens skyldighet att tillhandahålla vatten och avlopp. Detta trots att det ger orimliga kostnader för enskilda fastighetsägare och va-kollektiv, utan att det innebär en miljömässig förbättring jämfört med alternativen.

I dagsläget krockar de lagar som hanterar va med varandra rent juridiskt. Även om man som fastighetsägare har godkänt enskilt va i enlighet med miljöbalken eller en godkänd samfälld va-anläggning tillsammans med sina grannar i enlighet med anläggningslagen, tvingas kommunen överta ansvaret för vatten och avlopp för den händelse att man bor i så kallad samlad bebyggelse. Definitionen av samlad bebyggelse har enligt rättspraxis utvecklats till att bli ungefär 15 hus.

Följden blir att fler småhusägare alldeles i onödan tvingas ansluta sig till kommunalt va, med konsekvensen att kommun, va-kollektiv och enskilda fastighetsägare alla förlorar ekonomiskt och att anslutningsavgifter och brukningsavgifter för va på sikt kommer att öka kraftigt.

Som exempel kan nämnas Norrtälje kommun där brukningsavgiften bedöms öka 147 procent och anslutningsavgiften 47 procent kommande åttaårsperiod. Ett annat exempel är Knivsta kommun, vars befolkningstillväxt 2015 var högst i landet, där man trots stor önskan om att växa utanför tätorten helt stoppat nybyggnation av småhus på landsbygden på grund av de orimliga kostnader dagens va-lagstiftning medför.

Jag har för ett år sedan ställt en skriftlig fråga till ministern (2014/15:572) och lyft problemen med kostsamma vattenanslutningar. I svaret på frågan tillerkänner inte ministern att dagens rättspraxis gör kommunalt va till det enda alternativet. Åsa Romson ser därför inte något som hindrar en fastighetsägare att ansöka hos kommunen om tillstånd till en egen lösning.

Men om regeringen menar allvar med att det behöver byggas mer och om man även vill att det ska byggas utanför tätorterna behöver va-lagstiftningen ändras. 

Problemet föranleder mig att fråga klimat- och miljöministern:

 

Avser ministern att ta några initiativ till att förändra lagstiftningen på området?

Svar på skriftlig fråga 2015/16:1090 besvarad av Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

Dnr M2016/01050/Nm

Miljö- och energidepartementet

Klimat- och miljöministern samt vice statsministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2015/16:1090 av Caroline Szyber (KD) Kostsamma vattenanslutningar

Caroline Szyber har frågat mig om jag avser att ta några initiativ till att förändra lagstiftningen avseende vatten och avlopp.

En väl fungerande vatten- och avloppshantering är angeläget av både miljö- och hälsoskäl. Miljökvalitetsmålet Ingen övergödning kommer inte kunna nås utan ytterligare åtgärder och både de kommunala och de små avloppen bidrar till övergödningen. Det stora antalet små avloppsanlägg-ningar med bristfällig rening riskerar också att förorena dricksvatten och badvatten.

Lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster syftar till att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse, skall kommunen se till att behovet tillgodoses. Det innebär bland annat att kommuner kan besluta att indi-viduella fastighetsägare ska ansluta sig till det kommunala vatten- och avloppsnätet. Kommunen kan också godkänna en för flera fastighets-ägare gemensam lösning utanför det kommunala nätet. Storleken på verksamhetsområden och kostnaderna för anslutning varierar beroende på lokala förutsättningar och behov. Självfallet påverkar de lokala förut-sättningarna och behoven i det enskilda fallet också valet av teknik och valet av organisatorisk form för Va-systemet.

Det är viktigt att vi har en god vattenkvalitet i Sverige. Vad gäller avlopp finns det även ett hälsoperspektiv och hanteringen av avloppsfraktioner ska kunna skötas på ett hygieniskt acceptabelt sätt så det inte föreligger risk för olägenhet för människors hälsa. En korrekt avloppslösning ska bidra till att säkerställa att vi har ett dricksvatten av god kvalitet.

Va-lagen ger utrymme för fastighetsägare, när det bedömds lämpligt, att själva ansvara för vatten och avlopp antingen enskilt eller tillsammans med andra i samfällighetslösningar. I de fall där en allmän va-anläggning inte är påkallad med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön finns det inget som hindrar en fastighetsägare inom ett område där det kommunala vatten- och avloppsnätet ännu inte är utbyggt att enskilt eller i grupp ansöka hos kommunen om tillstånd till en egen lösning. Om man inte är nöjd med kommunens beslut i frågan kan beslutet överklagas till länsstyrelsen och sedan vidare till mark- och miljödomstol. Jag ser i dagsläget inget behov av att se över regleringen på området.

Stockholm den 20 april 2016

Åsa Romson

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.