Könsbalans vid statliga utredningar
Skriftlig fråga 2005/06:1222 av Acketoft, Tina (fp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2006-03-16
- Inlämnad
- 2006-03-16
- Besvarad
- 2006-03-22
- Svar anmält
- 2006-03-22
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2005/06:1222 av Tina Acketoft (fp) till statsminister Göran Persson (s)
Könsbalans vid statliga utredningar
På en enda post har kvinnorna det numerära övertaget i de statliga utredningar som pågick i Sverige 2005 @ som sekreterare. Av förra årets alla ordförande eller utredare var 61 % män och 39 % kvinnor (enligt Riksdag & Departement nr 9 2006). Snedfördelningen varierar starkt mellan departementen men i bara ett enda departement, Socialdepartementet, leddes fler utredningar av kvinnor än av män (59@41 %). Detta kan jämföras med bottennoteringen UD med 80 % manliga utredare.
Utredningar formar ett fundament för samhällsarbetet och en jämn könsfördelning är av yttersta vikt för det fortsatta arbetet för ett jämställt Sverige. Den konsekventa underrepresentationen av kvinnor i regeringens utnämningar av deltagare i utredningar visar på en, i bästa fall, omedvetenhet om de strukturer som måste förändras för att målet om ett jämställt Sverige kan nås. Eftersom regeringen sitter på utnämningsmakten även i detta fall måste ansvaret utkrävas av regeringen.
Baserat på ovanstående är min fråga till statsminister Göran Persson:
Vad avser statsministern att göra för att säkerställa en mer könsbalanserad utnämning av ordförande och utredare i statliga utredningar?
Svar på skriftlig fråga 2005/06:1222 besvarad av Jens Orback
den 22 mars
Svar på fråga 2005/06:1222 om könsbalans vid statliga utredningar
Statsrådet Jens Orback
Tina Acketoft har frågat statsministern vad han avser att göra för att säkerställa en mer könsbalanserad utnämning av ordförande och utredare i statliga utredningar. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Ett av regeringens delmål inom jämställdhetspolitiken är att det ska råda jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män. Då det gäller ordförande och utredare har regeringen inte nått ända fram och precis som Tina Acketoft poängterar leds betydligt fler utredningar av män än av kvinnor. Detta ser regeringen som ett allvarligt problem. Man bör dock notera att det skett en positiv utveckling på området och att andelen kvinnliga ordförande och utredare har ökat med fem procentenheter sedan föregående år.
Eftersom det finns en mansdominans bland ordförandena även i statliga myndigheter med mera har regeringen tidigare aviserat att den under de närmaste åren kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt tillsättningen av dessa. Detta gäller givetvis även tillsättningen av ordförande och utredare i statliga utredningar. Regeringen har varit tydlig i sitt arbete för att uppnå en jämn representation av kvinnor och män i styrelser och kommittéer. Bland ledamöterna (inklusive ordförandena) är fördelningen både i de centrala myndigheternas styrelser och i kommittéerna 48 % kvinnor och 52 % män. I de regionala myndigheternas styrelser råder sedan 2002 jämn könsfördelning. År 2003 uppnåddes även delmålet om en 40/60-representation bland ledamöterna i de statliga företagen.
Regeringen avser att fortsätta det långsiktiga arbetet med att makt och inflytande ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män, inte bara inom politik och offentlig förvaltning utan även inom det privata näringslivet. Regeringen har nyligen tillsatt två utredare för att utreda detta: Catharina af Sandeberg som ska utreda om det går att lagstifta om att minst en viss andel av styrelseledamöter i ett publikt aktiebolag ska vara av vardera könet samt Anita Göransson som ska kartlägga och redovisa fördelningen av kvinnor och män på maktpositioner i det svenska samhället. Utredningarnas slutbetänkanden redovisas den 1 juni respektive den 1 november 2006.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.