kärnkraftverk av Tjernobyltyp
Skriftlig fråga 1998/99:353 av Karlsson, Ola (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1999-02-11
- Anmäld
- 1999-02-16
- Besvarad
- 1999-02-17
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 11 februari
Ryska kärnreaktorer av Tjernobyltyp med bristande säkerhet bidrar i dag till den nordiska elförsörjningen. Via det finska elnätet kommer periodvis rysk kärnkraftsel in även i de svenska elnäten. En studie visar nu att reaktor 2 vid kärnkraftverket Leningrad i Sosnovyj Bor, utanför Sankt Petersburg, inte ens uppfyller säkerhetkraven för gamla reaktorer i väst.
Kärnkraftverkets fyra reaktorer är nu 25 år gamla. De är av den gamla osäkra RBMK-typen som finns i Tjernobyl och som bl.a. saknar reaktorinneslutning. Säkerhetssystemen är inte fysiskt åtskilda och de klarar inte av ett stort rörbrott. Den internationella säkerhetsstudien visar att risken för härdskada vid Leningrads andra reaktor är alltför hög. Efter vissa redan beslutade, relativt okomplicerade, åtgärder kan risken uppskattas till 1 på 10 000 driftår, alltså en betydligt större risk än vad som gäller i äldre västreaktorer, 1 per 100 000 driftår.
Regeringens politik att avveckla säkra svenska kärnkraftverk ökar inte bara importen av orenad dansk kolkraftsel. Genom import av rysk kärnkraftsel ökar dessutom riskerna genom att osäkra ryska kärnkraftverk körs med högre effekt och under längre tid. Det borde i stället vara ett svenskt intresse att osäkra reaktorer av Tjernobyltyp stängs snarast möjligt.
Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att farliga reaktorer av Tjernobyltyp stängs i stället för säkra svenska reaktorer.
Svar på skriftlig fråga 1998/99:353 besvarad av Miljöminister Kjell Larsson
- Miljöminister Kjell Larsson
den 17 februari
Ola Karlsson har frågat näringsminister Björn Rosengren vilka åtgärder han ämnar vidta för att farliga reaktorer av Tjernobyltyp stängs i stället för säkra svenska reaktorer. Arbetet inom Regeringskansliet är så fördelat att det ankommer på mig att svara på frågan.
I sin fråga knyter Ola Karlsson an till riksdagens beslut om omställningen av energisystemet. Den svenska energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på villkor som är konkurrenskraftiga med de som gäller för omvärlden. Kärnkraften skall ersättas med en effektivare elanvändning, konvertering till förnybara energislag samt en miljömässigt acceptabel elproduktionsteknik. Riktlinjerna i 1991 års energipolitiska uppgörelse ligger alltså fast. Såväl samhällsekonomiska som miljömässiga skäl talar för att omställningen och utvecklingen av energisystemen bör ske under tillräckligt lång tid för att målen i uppgörelsen skall kunna uppnås. Något årtal för när den sista reaktorn tas ur drift bör därför inte fastställas. Omställning skall dock påbörjas snarast.
Ett mål för energipolitiken är också att bidra till ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete i Östersjöregionen. En förbättrad infrastruktur på energiområdet i Östersjöområdet skulle avsevärt öka försörjningstryggheten i Sverige och i övriga Europa. Det är därvid av stort svenskt intresse att minska riskerna med kärnkraften i regionen och utveckla ett energisystem kring Östersjön som är säkert, väl dimensionerat och ekologiskt uthålligt.
Sedan 1991 har Sverige engagerat sig för ökad kärnsäkerhet i Östersjöregionen. Intresset kanaliseras i stor utsträckning genom Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut och omfattar reaktorsäkerhet, strålskydd, hantering av radioaktivt avfall, förbättrad beredskap samt förbättrad kontroll av kärnämnen.
Det svenska bilaterala stödet har i huvudsak inriktats mot Litauen och dess kärnkraftverk Ignalina, som består av två ryskbyggda RMBK-reaktorer. Stödet, som varit omfattande, har organiserats inom tre delprogram nämligen myndighetssamarbete, industrisamarbete och tekniska förbättringar. Sverige har också samordnat de internationella insatserna vid verket.
Vid sidan av aktiviteterna i Litauen har Sverige sedan 1996 varit engagerat i säkerhetsarbetet i kärnkraftverket Leningrad utanför Sosnovy Bor. Arbetet har skett i samverkan med USA och Storbritannien. Under hösten 1997 påbörjades diskussioner med ledningen för kärnkraftverket Kola i nordvästra Ryssland för att klarlägga förutsättningarna för ett samarbete, baserat på de erfarenheter som Sverige vunnit i samarbetet med Ignalinaverket. Våren 1998 skrevs ett samarbetsavtal med Kolaverket och ett par projekt har påbörjats. De svenska insatserna koordineras med insatser från USA, Norge och Finland.
Det bedrivs ett intensivt internationellt samarbete för att förbättra kärnsäkerheten och strålskyddet i Central- och Östeuropa. Sverige deltar aktivt bl.a. i Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbankens, EBRD, arbete inom de s.k. kärnsäkerhets- och Tjernobylfonderna, EU:s arbete inom ramen för TACIS- och PHARE-programmen, G 24-ländernas särskilda samordningsinsater samt IAEA:s bidrag till kärnsäkerhetsarbetet.
Syftet med de internationella kärnsäkerhetshöjande insatserna och det svenska bilaterala stödet är att sätta in sådana åtgärder att uppenbara säkerhetsbrister undanröjs i de reaktorer som av energiskäl inte omedelbart kan stängas av och att kärnkraftverken uppfyller internationellt rekommenderade säkerhetskrav. Målsättningen är att de sovjetbyggda kärnkraftverken som inte med rimliga insatser kan uppgraderas till en acceptabel säkerhetsnivå skall stängas. En förutsättning för att detta skall kunna ske är dock att dessa kärnkraftverk kan ersättas av energisystem som är såväl säkra, väl dimensionerade och ekologiskt uthålliga, som ekonomiskt bärkraftiga. Sverige deltar aktivt i arbetet med att få till stånd sådana energisystem i östra Europa.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.