idrott i gymnasieskolan
Skriftlig fråga 1999/2000:328 av Hagström, Ulla-Britt (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1999-12-03
- Anmäld
- 1999-12-07
- Besvarad
- 1999-12-14
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 1999/2000:328
av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrådet Ingegerd Wärnersson om idrott i gymnasieskolanDet är positivt att A-kursen i idrott utökas från 80 till 100 timmar på samtliga gymnasieprogram. Skolverkets referensgrupp har dock kommit fram till att göra B-kursen om 50 timmar på Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogrammen frivillig. Minst fem elever måste begära en B-kurs i idrott för att gymnasieskolan ska vara skyldig att ge den.
Det framkommer ständigt rapporter om idrottens betydelse för folkhälsan. Inte minst är ungdomsåren viktiga. Forskare, lärare, läkare och myndigheter samt givetvis idrottsrörelsen har under lång tid påpekat idrottens stora betydelse. Problemet med frivilligheten till ämnet idrott, är att just de ungdomar som verkligen behöver idrottsämnet, troligtvis kommer att avstå från att välja idrott.
Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga till Ingegerd Wärnersson:
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att förbättra idrottens ställning i gymnasieskolan?
Svar på skriftlig fråga 1999/2000:328 besvarad av statsrådet Ingegerd Wärnersson
Svar på fråga 1999/2000:328 om idrott i gymnasieskolan
Statsrådet Ingegerd Wärnersson
Ulla-Britt Hagström har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att förbättra idrottens ställning i gymnasieskolan.
Skolan är en arena där alla barn och ungdomar kommer i kontakt med motion och idrott. Undervisningen i idrott och hälsa är därför av central betydelse för att skapa ett livslångt intresse hos unga människor för idrott, motion och naturupplevelse. Det är således en viktig uppgift för skolorna att utforma undervisningen på ett sådant sätt att lusten att röra sig och viljan att motionera även på fritiden bejakas. En av ämnets viktigaste uppgifter är att stimulera till att fortsätta med egna motions-, rörelse- och idrottsaktiviteter även efter det att ungdomarna lämnat skolsystemet och gått vidare i livet.
I gymnasieskolan är i dag omfattningen av idrott och hälsa olika på de nationella programmen. Utöver kärnämneskursen idrott och hälsa A på 80 gymnasiepoäng har naturvetenskapsprogrammets naturvetenskapliga gren och samhällsvetenskapsprogrammets samtliga grenar ytterligare en kurs i ämnet @ idrott och hälsa B @ om 50 gymnasiepoäng. I proposition 1997/98:169 Gymnasieskola i utveckling @ kvalitet och likvärdighet ansåg regeringen att det inte är rimligt att elever beroende av program, som ett obligatoriskt inslag, ska ha olika omfattning av detta ämne. Utbildningsutskottet (1998/99:UbU03) instämde i regeringens bedömning.
Omfattningen av det obligatoriska kärnämnet idrott och hälsa blir 100 gymnasiepoäng på samtliga nationella program fr.o.m. den 1 juli 2000. Den kurs, idrott och hälsa B, som i dag ingår som karaktärsämneskurs på vissa studieinriktningar, ska erbjudas alla elever som ett individuellt val. Det innebär i princip att om en elev begär kursen Idrott och hälsa B ska den anordnas av skolan.
Riksdagens beslut med anledning av propositionen innebär bl.a. ett reviderat poängsystem för gymnasieskolan. Antalet gymnasiepoäng är nu ett mått på studieomfattningen av en kurs; en fullständig gymnasieutbildning på ett nationellt eller specialutformat program består av 2 500 gymnasiepoäng. Avsikten är att ange omfattningen av elevernas studier på ett bättre sätt än genom antalet lärarledda undervisningstimmar. Antalet gymnasiepoäng bör i stället enligt propositionen stå i relation till en genomsnittlig arbetsinsats för eleven på ett likartat sätt som systemet för högskolepoäng. Det är alltså möjligt att disponera tidsresursen på olika sätt i kommunerna. Hur många undervisningstimmar som bör läggas på en specifik kurs för att en viss grupp elever ska kunna uppnå kunskapsmålen måste bedömas utifrån lokala förhållanden och förutsättningar.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.