HPV-vaccin även till pojkar
Skriftlig fråga 2016/17:1088 av Jenny Petersson (M)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2017-03-22
- Överlämnad
- 2017-03-22
- Anmäld
- 2017-03-23
- Svarsdatum
- 2017-03-29
- Sista svarsdatum
- 2017-03-29
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
till Statsrådet Gabriel Wikström (S)
HPV är den vanligaste sexuellt överförda infektionen i Sverige och resten av världen. En majoritet av alla sexuellt aktiva män och kvinnor drabbas. Omkring 8 000 kvinnor behandlas årligen mot cellförändringar, 450 kvinnor utvecklar livmoderhalscancer och cirka 150 dör i sjukdomen.
Sedan år 2007 ges HPV-vaccin i barnvaccinationsprogrammet till flickor som går i årskurs 5 eller 6. Kompletterande vaccination ska erbjudas flickor upp till 18 års ålder för att förebygga utveckling av cancer. Trots att vaccinet skyddar mot cancerformer som även män drabbas av erbjuds inte vaccinet till pojkar.
Tidigare har man motiverat att vaccinet getts till endast flickor med att heterosexuella män får ett indirekt skydd när flickorna vaccineras, men män som har sex med män får inte del av detta flockskydd. Bland de män som drabbas av analcancer är män som har sex med män eller som lever med hiv överrepresenterade. Med nuvarande vaccinationsprogram är pojkar alltså oskyddade mot HPV-relaterade sjukdomar som kondylom och cancer.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström:
Varför dröjer statsrådet och regeringen i stället för att påskynda processen för att kunna erbjuda alla barn, oavsett kön, vaccinet som kan rädda liv?
Svar på skriftlig fråga 2016/17:1088 besvarad av Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Dnr S2017/01847/FS | ||
Socialdepartementet |
Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern |
Till riksdagen
Svar på fråga 2016/17:1088 HPV-vaccin även till pojkar
Jenny Petersson har frågat mig varför jag och regeringen dröjer istället för att påskynda processen för att kunna erbjuda alla barn, oavsett kön, vaccinet som kan rädda liv.
I Sverige har vi sedan lång tid ett framgångsrikt nationellt vaccinationsprogram för barn där vaccinationstäckningen är hög och stabil och med ett gott förtroende hos allmänheten. Detta är något vi ska vara mycket stolta över och fortsatt måste värna.
Den 1 januari 2013 trädde nya bestämmelser i kraft i smittskyddslagen (2004:168) som reglerar nationella vaccinationsprogram. Enligt denna ordning är det regeringen, efter förslag från Folkhälsomyndigheten som ska fatta beslut om vilka sjukdomar som ska omfattas av nationella vaccinationsprogram. Av lagen framgår bl. a att en smittsam sjukdom ska omfattas av ett nationellt vaccinationsprogram om vaccination kan förväntas:
- effektivt förhindra spridning av smittsamma sjukdomar i befolkningen,
- vara samhällsekonomiskt kostnadseffektivt, och
- vara hållbart från etiska och humanitära utgångspunkter.
Av smittskyddsförordningen (2004:255) framgår vidare att Folkhälsomyndigheten ska följa utvecklingen inom vaccinområdet och årligen till regeringen lämna en lägesrapport om de nationella vaccinationsprogrammen. Lägesrapporten ska omfatta en uppföljning av nuvarande program samt utvecklingen av nya vacciner och vilken planering myndigheten har vad gäller att bedöma vacciner och om myndigheten finner att de nationella vaccinationsprogrammen behöver ändras. Regeringen har också beslutat om föreskrifter för den analys som Folkhälsomyndigheten ska genomföra inför förslag till ändringar av nationella vaccinationsprogram.
Det är således Folkhälsomyndigheten som enligt ordningen för nationella vaccinationsprogram som ska avgöra vilka vacciner som ska prövas och i förekommande fall lämna förslag till regeringen om de ändringar av programmen som myndigheten anser vara nödvändiga.
Med hänvisning till denna lagreglerade ordning som finns för nationella vaccinationsprogram avser jag inte att vidta några åtgärder i frågan.
Stockholm den 29 mars 2017
Gabriel Wikström
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.