hanteringen av drogen GHB

Skriftlig fråga 1998/99:827 av Julin, Thomas (mp)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
1999-08-04
Besvarad
1999-08-25
Anmäld
1999-09-14

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Fråga 1998/99:827 av Thomas Julin (mp) till socialministern om hanteringen av drogen GHB

den 4 augusti

 

Drogen GHB (gammahydroxbuturat) är tämligen vanlig bland kroppsbyggare, men florerar också bland ungdomar. Den är lätt att få tag i, billig, ca 50 kr per kapsyl, och en kapsyl räcker ungefär fyra timmar. Vid rätt dosering blir man pigg och sexuellt upphetsad, vid "fel" dosering kan den leda till medvetslöshet, andnöd och död. Enligt många unga är detta den perfekta partydrogen då den inte heller ger någon baksmälla. GHB dök upp i mitten på 1990-talet på den svenska marknaden men redan har ett flertal unga människor dött efter att ha tagit den. På grund av myterna om drogens positiva egenskaper är det bråttom att få bort den från marknaden, innan fler ungdomar dör.

GHB är i dag inte klassat som narkotika och omfattas varken av narkotikastrafflagen eller dopningslagen, utan ligger i läkemedelslagen. Då läkemedelslagen är tämligen tandlös i detta fall kan man i dag utan någon större rädsla för efterverkningar sprida och sälja GHB. Detta bidrar i sin tur till att begränsa polisens arbete. Inom EU räknas GHB tydligen som handelsvara på grund av dess grundämne GHL och kan därför inte klassas som narkotika i Sverige. Frågan är hur vi skall kunna skydda våra ungdomar från dessa droger om det strider mot EU:s lagstiftning.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga ministern:

 

Avser ministern att snarast se över hur man skall hantera och stoppa spridningen av GHB och andra liknande droger?

 

 

Svar på skriftlig fråga 1998/99:827 besvarad av Socialminister Lars Engqvist

Svar på fråga 1998/99:827 om hanteringen av drogen GHB
    Socialminister Lars Engqvist

den 25 augusti

 

Thomas Juhlin har frågat mig om jag snarast avser att se över hur man skall hantera och stoppa spridningen av GHB och andra liknande droger.

Frågan om hur drogen GHB skall kontrolleras bereds inom Socialdepartementet. För att ett preparat skall kunna klassificeras som narkotika ställs särskilda krav, som GHB hittills inte har bedömts uppfylla. Förutsättningarna för narkotikaklassificering har dock ändrats genom den lagändring som genomfördes i narkotikastrafflagen tidigare i år. Frågan är dock om GHB i första hand är att betrakta som ett dopningspreparat. I två olika propositioner har man kommit fram till att så kan vara fallet. I Göteborg pågår för närvarande en rättegång där åtal är väckt för brott mot dopningslagen mot en person som bl.a. innehaft 20 liter GHB. Utslag i det målet blir vägledande för frågan om GHB är ett dopningspreparat och därmed kan kontrolleras enligt dopningslagen, eller om narkotikaklassificering av GHB skall övervägas.

Låt mig dock framhålla att det inte finns några enkla lösningar på frågan om varför ungdomar, och för den delen också vuxna, väljer att använda och berusa sig med medel som kan vara livsfarliga. Vi behöver utan tvekan en effektiv kontroll av hälsofarliga varor, och vi skall därför göra vårt yttersta för att lösa frågan om kontroll av GHB och liknande preparat. Väl så viktigt som fungerande lagstiftning är emellertid enligt min uppfattning att påverka de faktorer som styr människors benägenhet att använda droger, antingen som ett sätt att fly ifrån en svår livssituation eller för att söka nya utmaningar och "kickar" i livet. Ytterst handlar det om personlig livssituation, val av livsstil, värderingar och framtidshopp, frågor som inte ens i begränsad utsträckning kan lösas med rättsliga åtgärder. Att påverka och stödja unga människor i valet av en drogfri livsstil samt att hjälpa etablerade missbrukare att komma ifrån ett destruktivt beroende är i hög grad ett gemensamt samhälleligt och mänskligt ansvar som alla måste vara med och dela.

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.