Funktionshindrade kvinnors arbetslöshet

Skriftlig fråga 2005/06:74 av Schyman, Gudrun (-)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-10-04
Anmäld
2005-10-10
Besvarad
2005-10-12
Svar anmält
2005-10-12

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 4 oktober

Fråga 2005/06:74 av Gudrun Schyman (-) till statsrådet Hans Karlsson (s)

Funktionshindrade kvinnors arbetslöshet

Många med funktionshinder har svårt att få jobb och många har på grund av arbetslöshet inte råd att betala för de hjälpmedel de behöver.  Kvinnor är värre drabbade än män.

Utredningsinstitutet Handu har presenterat en studie som visar att endast 36 % av DHR:s medlemmar har jobb. Motsvarande siffra för övriga befolkningen är 76@78 %

Majoriteten av dem som är arbetslösa har en bruttoinkomst lägre än 13 333 kr per månad. Två tredjedelar av dem är kvinnor.

Min fråga till statsrådet är:

Tänker statsrådet vidta några åtgärder för att särskilt uppmärksamma och åtgärda funktionshindrade kvinnors situation på arbetsmarknaden?

Svar på skriftlig fråga 2005/06:74 besvarad av Hans Karlsson

den 12 oktober

Svar på fråga 2005/06:74 om funktionshindrade kvinnors arbetslöshet

Statsrådet Hans Karlsson

Gudrun Schyman har frågat mig om jag tänker vidta några åtgärder för att särskilt uppmärksamma och åtgärda funktionshindrade kvinnors situation på arbetsmarknaden.

Jag har just tagit del av den intervjuundersökning om funktionshindrade personers sysselsättningssituation som görs av SCB som ett tillägg till arbetskraftsundersökningen (AKU) en gång vartannat år. Den undersökning som nu presenteras gjordes fjärde kvartalet 2004. Undersökningen bygger på intervjuer med ca 31 000 personer mellan 16 och 64 år.

Av de tillfrågade så är det 52 % kvinnor och 48 % män som uppger att de har ett funktionshinder. På fråga om funktionshindret också medför nedsatt arbetsförmåga så svarar 56 % kvinnor och 44 % män att så är fallet. Kvinnorna har i högre grad psykiska funktionshinder och männen uppger oftare hjärt- och kärlsjukdomar som skäl till den nedsatta arbetsförmågan.

På frågan om arbetslöshet så uppgav 8 % av både de funktionshindrade kvinnorna och männen med nedsatt arbetsförmåga att de var arbetslösa vid mättillfället. Av befolkningen totalt så var resultatet 5 % för både män och kvinnor.

Av dem som har funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga deltar 58 % av männen och 52 % av kvinnorna i arbetskraften.

Siffrorna ska jämföras med situationen för personer som inte har något funktionshinder där männens andel i arbetskraften är 81 % och kvinnornas 78 %.

Jag tycker i likhet med Gudrun Schyman att det är oerhört viktigt att uppmärksamma skillnaderna mellan könen och menar att det är nödvändigt att skaffa sig kunskap om hur det förhåller sig på olika områden. Jag gör det bland annat genom ovannämnda statistik.

Som framgår av ovanstående så är det inte skillnaden i arbetslöshet mellan könen som är problemet. Däremot finns det till exempel anledning att undra över varför kvinnorna i högre grad än männen anser att deras funktionshinder också utgör en begränsning i arbetsförmågan. Det finns också anledning att kraftigt uppmärksamma skillnaderna mellan personer som har ett funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga respektive dem som inte har ett funktionshinder.

I budgetpropositionen för 2006 har regeringen pekat på att det är nödvändigt att program och andra insatser för funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga lämnas på ett sådant sätt att kvinnors respektive mäns behov av stöd uppmärksammas i förhållande till deras situation. Regeringen menar också att det är ytterst angeläget att personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga får ett sådant stöd att deras situation på arbetsmarknaden underlättas och närmar sig situationen för dem som inte har ett funktionshinder. Det är min förhoppning att de förslag som regeringen har lämnat i budgetpropositionen för 2006 verkligen får en sådan effekt.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.