Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

förhållandet mellan Afrika och EU

Skriftlig fråga 2004/05:2020 av Frans, Joe (s)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-07-08
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Besvarad
2005-08-09
Besvarad
2005-08-10
Anmäld
2005-09-13
Svar anmält
2005-09-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 8 juli

Fråga 2004/05:2020

 av Joe Frans (s) till statsrådet Carin Jämtin om förhållandet mellan Afrika och EU

Den brittiska regeringen har inför toppmötet med G 8 och det brittiska EU-ordförandeskapet, presenterat en ambitiös strategi för Afrika. Strategin handlar om alltifrån ekonomiskt stöd, inklusive skuldavskrivning, till kulturella och politiska insatser. Den brittiska regeringen vill låta de fattiga länderna i Afrika i större utsträckning själva bestämma hur lång tid man behöver och hur omfattande öppnandet av marknaderna ska vara. Dessutom vill den brittiska regeringen att EU ska öppna sina marknader helt för Afrika, vars andel av EU:s totala handel endast utgör 2,8 %. De vill även avstå ifrån att pressa de afrikanska regeringarna att förhandla fram kontroversiella avtal om investeringsregler och offentlig upphandling som ofta minskar möjligheterna att utforma en framgångsrik egen politik.

I princip handlar det om att visa större respekt för Afrika och en ansträngning att skapa ett nytt partnerskap som bygger på ett nytt perspektiv om hur Europa ser på Afrika. Min förhoppning är att Sverige aktivt ska ge stöd till det brittiska initiativet och att det kommer att tydliggöras och manifesteras i konkreta handlingar.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga ansvarigt statsråd om det brittiska initiativet kommer att konkretiseras i och av Sverige.

Svar på skriftlig fråga 2004/05:2020 besvarad av Carin Jämtin

den 10 augusti

Svar på fråga 2004/05:2020 om förhållandet mellan Afrika och EU

Statsrådet Carin Jämtin

Joe Frans har frågat mig om "det brittiska initiativet" som diskuterades på toppmötet med G 8 kommer att konkretiseras i och av Sverige. Låt mig göra ett förtydligande vad avser rapporten. Rapporten är inte en brittisk produkt. Förra året bildades "Commission for Africa" bestående av 17 ledamöter från både i- och u-länder och med den brittiske premiärministern Tony Blair som ordförande. Slutsatserna i kommissionens rapport togs upp vid G 8-mötet i Gleneagles.

Sverige välkomnar denna ambitiösa rapport för Afrika. Flera av åtgärderna i rapporten har Sverige sedan länge genomfört. Det gäller inte minst skuldavskrivningar och ökat bistånd till de fattigaste länderna i Afrika. Det gläder mig därför att först G 8:s finansministrar och sedan själva toppmötet kunde enas om både skuldavskrivningar och ökat bistånd. EU får anses vara en viktig drivkraft bakom dessa åtaganden. Inte minst genom biståndsministrarnas beslut i maj i år om att uppnå en biståndsnivå om 0,51 % (ODA) av BNI inom EU-25 till år 2010. Nu gäller det att leva upp till dessa åtaganden och fortsatt sträva mot att uppfylla målet om 0,7 % ODA till år 2015. För Sveriges del uppgår vårt utvecklingssamarbete innevarande år till 0,88 % av den beräknade bruttonationalprodukten för år 2004.

Andra viktiga förslag i rapporten rör de rika ländernas handelspolitik gentemot de fattiga länderna, främst då i Afrika. Även på denna punkt har Sverige och Storbritannien ofta haft sammanfallande åsikter i kravet på handelsliberaliseringar gentemot den fattiga världen. Det gäller inte minst kraven om en reformering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik och bättre marknadstillträde för produkter från de fattigaste länderna.

Enbart ett ökat marknadstillträde löser samtidigt inte de fattiga ländernas handelsproblem. Flera av länderna lider brist på kapacitet att kunna producera och exportera de produkter som världsmarknaden efterfrågar. Det är här som det handelsrelaterade biståndet kommer in i bilden. Stöd behövs för att de fattiga länderna ska kunna dra nytta av ökat marknadstillträde och handelsförmåner, vare sig de ges bilateralt av EU eller multilateralt via Doharundan i WTO. Det behövs också stöd att identifiera och driva sina intressen i handelsförhandlingarna.

I frågan till mig refereras indirekt till brittiska tankar som förts fram i samband med EU:s pågående förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal med AVS-länderna, (78 länder i Afrika, Västindien och Stilla havet) varav merparten är afrikanska. Den brittiska regeringen vill låta de fattiga länderna i Afrika i större utsträckning själva bestämma hur lång tid de behöver och hur omfattande öppnandet av marknaderna ska vara. Dessutom vill britterna att EU ska avstå ifrån att pressa de afrikanska regeringarna att förhandla fram kontroversiella avtal om investeringsregler och offentlig upphandling.

Inom WTO finns regler om regionala avtal och frihandelsavtal. Såsom reglerna nu är utformade kan de afrikanska länderna inte själva bestämma, vare sig om tidpunkt eller produkttäckning i ett avtal med EU. För detta krävs en ändring av rådande artikel XXIV. Sverige ser positivt på en ändring av artikeln.

År 2002 då vi diskuterade och utformade förhandlingsmandatet för kommissionen i EPA-förhandlingarna gjorde Sverige (och andra likasinnade) helt klart att syftet med avtalen måste vara att främja den regionala utvecklingen genom ökad handel och integration. Utvecklingsperspektivet skulle således stå i fokus. Detta har även EU:s handelskommissionär Peter Mandelson upprepat vid flera tillfällen sedan årsskiftet. Därför kan jag entydigt svara Joe Frans att det aldrig kommer att bli tal om att tvinga de afrikanska regeringarna att acceptera avtal som de inte vill ha. Däremot har jag svårt att se att länderna i fråga ska kunna utvecklas utan investeringar. Därför ser jag det som naturligt att till exempel investeringsfrågor ingår i den dialog om regional integration som EU-kommissionen för inom ramen för förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.