Flygtransporter av radioaktiva ämnen
Skriftlig fråga 1996/97:525 av Eva Goes (mp)
Klar
- Inlämnad:
- 1997-05-14
- Besvarad:
- 1997-05-21
den 14 maj
Fråga 1996/97:525 av Eva Goes (mp) till miljöministern om flygtrans-
porter av radioaktiva ämnen
För några år sedan försökte Folkkampanjen mot kärnkraft/kärnvapen
kartlägga flygtransporterna av bl.a. HEU (highly enriched uranium), med
en anrikningsgrad på upp till 93 % avseende isotopen 235, som då gick
till forskningsreaktorn i Studsvik. Då var beskedet att uppgifterna var
sekretessbelagda på grund av den stora terroristfaran. I SKI:s tertialrap-
port för maj-augusti 1996 står att man tog in bestrålade stavar med en
halt av 36 g Pu respektive 174 g Pu. Vad händer om ett flygplan med
plutonium störtar? Om kutsar sprids över ett så stort område att man inte
hittar alla.
ABB Atom har forslat kärnbränsle med flyg över Sverige. Uranet har
bl.a. skickats till Finland, USA och Asien vid ett tiotal tillfällen. Några
gånger har lasten vägt mer än ett ton. Räddningsverket - som har ansvaret
för sanering vid haverier - och Luftfartsverket visste ingenting. Men
Kärnkraftsinspektionen gav klartecken.
Det är uppenbart att sekretess har fått gå före säkerhet vid flygtrans-
porterna, detta är mycket olyckligt och jag vill därför fråga ministern:
Avser ministern verka för att komma till rätta med den informations-
brist som råder mellan berörda myndigheter och införa tydligare direktiv
vad gäller flygtransporter med radioaktiva ämnen?
Svar på skriftlig fråga 1996/97:525 besvarad av Miljöminister Anna Lindh
den 21 maj
Svar på fråga 1996/97:525
Miljöminister Anna Lindh
Eva Goes har frågat mig vad jag avser vidta för åtgärder för att kom-
ma till rätta med den informationsbrist som råder mellan berörda myn-
digheter och om jag avser verka för att införa tydliga direktiv vad gäller
flygtransporter med radioaktiva ämnen.
Till att börja med vill jag kommentera Eva Goes synpunkter på de
flygtransporter av höganrikat uran till Studsviks forskningsreaktor som
tidigare förekom. Det är helt riktigt att detaljerna kring dessa transporter
var sekretessbelagda. Det höganrikade uranet som då användes i forsk-
ningsreaktorn var av sådan kvalitet att det kunde användas för tillverk-
ning av kärnvapen. Konventionen om fysiskt skydd av klyvbart material
och den svenska lagstiftningen är entydiga när det gäller hur information
om transporter av sådant material skall hanteras. Det faktum att det
höganrikade uranet transporterades med flyg var dock allmänt känt vilket
också framgår av Eva Goes fråga.
När det gäller flygtransporter av radioaktiva ämnen vill jag påpeka att
sådana är allmänt förekommande i Sverige. Detta gäller inte minst radio-
aktiva isotoper för medicinskt bruk där flygtransport ofta är en förutsätt-
ning för att de skall kunna användas på grund av den korta halveringsti-
den hos de radioaktiva isotoperna. Inom det kärntekniska området är
flygtransporter dock sällsynta. Eva Goes tar upp transporter av obestrålat
uranbränsle från ABB Atom AB. Årligen genomförs i storleksordningen
tio sådana transporter med flyg. Dessa transporter godkänns av Statens
kärnkraftsinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI) i enlighet
med de regler som gäller för flygtransporter enligt lagen (1982:821) om
transport av farligt gods och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
(kärntekniklagen). Dessa regler baseras på Internationella atomenergior-
ganets rekommendationer.
Eva Goes anför också att vare sig Räddningsverket eller Luftfartsver-
ket varit informerade om ABB Atom AB:s flygtransporter av obestrålat
uranbränsle. Detta trots att Räddningsverket har ansvaret för sanering i
händelse av ett utsläpp vid en eventuell olycka.
Räddningsverket är dels s.k. transportmyndighet för landtransporter
av farligt gods, inklusive radioaktiva ämnen. Detta innebär bl.a. att
Räddningsverket föreskriver om de regler som skall gälla vid landtrans-
porter av radioaktiva ämnen. Räddningsverket är dessutom i enlighet med
räddningstjänstlagen (1986:1102) ansvarigt för samordningen av sane-
ringen efter ett radioaktivt utsläpp efter t.ex. en transportolycka.
Luftfartsverket är på motsvarande sätt transportmyndighet när det
gäller flygtransporter och föreskriver de regler som gäller för flygtrans-
port av radioaktiva ämnen.
SKI och SSI är ansvariga för att transporterna genomförs på ett säkert
sätt i enlighet med kärntekniklagens och strålskyddslagens (1988:220)
krav samt svarar för vissa godkännanden enligt lagen om transport av
farligt gods.
Samtliga dessa myndigheter har således en funktion när det gäller
flygtransporter av radioaktiva ämnen och därmed också ett eget ansvar
för att skaffa sig den information som behövs för det egna myndighets-
utövandet likväl som för att dela med sig information till de andra myn-
digheter som kan behöva informationen.
Jag har kunnat konstatera att den information de olika myndigheterna
behövt funnits tillgänglig såväl inom den egna myndigheten som hos
andra myndigheter men också att informationen inte alltid funnits hos alla
dem som behövt den. Jag har tyvärr också kunnat konstatera att det
brustit i kontakterna mellan myndigheterna men också att det brustit i
informationsöverföringen inom myndigheterna. Jag anser inte att någon
enskild myndighet kan lastas för detta utan det är ett gemensamt ansvar
myndigheterna emellan.
Jag har dessbättre erfarit att såväl SKI som SSI tagit initiativ till ett
ökat informationsutbyte med de övriga myndigheterna. Jag förutsätter att
dessa kontakter kommer att råda bot på den informationsbrist Eva Goes
talar om och ser därför ingen anledning för regeringen att vidta några
ytterligare åtgärder.