Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

familjepolitiken i Kina

Skriftlig fråga 2000/01:489 av Tolgfors, Sten (m)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2000-12-29
Anmäld
2001-01-16
Besvarad
2001-01-17

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 29 december

Fråga 2000/01:489

 av Sten Tolgfors (m) till jordbruksminister Margareta Winberg om familjepolitiken i Kina

Kina offentliggjorde på tisdagen en vitbok om sin befolkningspolitik. Fortfarande gäller ettbarnsnormen @ men tvånget ska betonas mindre och belöningarna mer. Respekten för ettbarnspolitiken ska höjas genom förbättrad ekonomisk trygghet i form av pensionsfonder och andra former av bidrag.

Speciellt ska bönderna få fördelar, eftersom de är särskilt angelägna om att få söner och därför föder fler barn. Bl.a. ska de få mark till husbyggen och större möjligheter till jobb.

Eftersom män anses ha en viktigare roll än kvinnor i Kina så har ettbarnspolitiken lett till att blivande föräldrar aborterat flickfoster för att de ska få en pojke som enda barn. Detta har lett till att det per 100 flickor föds 111,3 pojkar i Kina. Politiken har dessutom lett till tvångsaborter, barnamord och att föräldrarna överger sina flickebarn.

Min fråga till jämställdhetsministern är:

Vilka åtgärder ämnar jämställdhetsministern vidta för att Sverige i bilaterala kontakter med Folkrepubliken Kinas regering uppmärksammar de systematiska morden på flickor?

Svar på skriftlig fråga 2000/01:489 besvarad av utrikesminister Anna Lindh

den 17 januari

Svar på fråga 2000/01:489 om familjepolitiken i Kina

Utrikesminister Anna Lindh

Sten Tolgfors har frågat jämställdhetsministern vilka åtgärder Sverige vidtar i bilaterala kontakter med Folkrepubliken Kina för att uppmärksamma morden på flickor. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Den kinesiska regeringen har ända sedan 1970-talet bedrivit en medveten familjepolitik som begränsar rätten att sätta barn till världen. Denna politik har under 1980-talet gradvis skärpts och lett till ett allt starkare inslag av tvång. Att enskilda tjänstemän och poliser gjort sig skyldiga till grova överträdelser, såsom tvångsaborter, är väl dokumenterat. I många fall har föräldrar även begått barnamord och övergivit nyfödda flickor, vilket givetvis skett i strid med landets lagar. Dessa missförhållanden har varit särskilt utbredda på landsbygden, där den traditionella synen på familjens fortlevnad och behovet av att föräldrarna på sin ålderdom försörjs av sina söner varit en stark realitet. I städerna är de sociala och ekonomiska mönstren annorlunda.

Det s.k. white paper som Kina publicerade i december visar att ett nytt tänkande har vunnit insteg. Det nya program som där beskrivs innebär ökad satsning på ekonomisk utveckling, fattigdomsbekämpning, ekologiskt hänsynstagande, utbildning, hälsovård och sociala trygghetssystem samt förbättring av kvinnans ställning. Ökade insatser på dessa områden i förening med att de tidigare sanktionsmetoderna överges skulle på sikt innebära en betydande förbättring. Kina markerar även intresse av att samarbeta med det internationella samfundet för att genomföra detta program.

I Sveriges utvecklingssamarbete med Kina är ökad jämställdhet mellan kvinnor och män ett av de centrala målen. Jämställdhetsprojekten har omfattat utbildning, studier och statistik i syfte att öka medvetenheten om kvinnans sociala situation. Samarbetspartner har varit statliga myndigheter, forskningsinstitutioner och enskilda organisationer i Kina. Arbetet med jämställdhetsstatistik har lett till en ökad medvetenhet om vikten av en sådan för samhällsplaneringen. Insatser har också gjorts genom Sida i fråga om barns hälsa och sexualundervisning för ungdomar.

Sverige agerar även genom olika FN-organ, t.ex. UNFPA, FN:s befolkningsfond. UNFPA arbetar aktivt med att stärka flickors och kvinnors ställning i det kinesiska samhället.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.