Ersättning till fäbodar för rivna djur
Skriftlig fråga 2007/08:619 av Andersson, Ulla (v)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2008-01-24
- Inlämnad
- 2008-01-24
- Besvarad
- 2008-01-30
- Svar anmält
- 2008-01-31
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 24 januari
Fråga
2007/08:619 Ersättning till fäbodar för rivna djur
av Ulla Andersson (v)
till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)
Levande fäbodar är ett kulturhistoriskt arv som vi måste försöka bevara. De har än i dag en stor betydelse, dels för att förstå hur många tidigare levde, dels för att möjliggöra en god djurhållning, öppna landskap och för att utveckla turismen. Staten har ett ansvar för att underlätta för de få människor som i dag har valt att jobba med och på en levande fäbod.
Så vitt jag vet så har Norge och Sverige olika sätt att hantera ersättning. I Norge lämnas, om ett rivet djur inte kan påträffas, ”fallet” öppet ifall djuret senare påträffas, men i Sverige så stängs möjligheterna för senare ersättning.
Många gånger kan det vara svårt att hitta de djur som blivit slagna av rovdjur eftersom många fäbodar låter djuren beta på skogen. Om Sverige skulle införa en liknande hantering som Norge skulle det skapa bättre förutsättningar för en fäbod att kunna få ut ekonomisk ersättning för den skada som den drabbats av.
Utifrån ovanstående vill jag fråga jordbruksminister Eskil Erlandsson följande:
Avser ministern att se över möjligheterna att hålla ”fall” öppna så att ersättning kan betalas ut senare när djurkroppen påträffats?
Svar på skriftlig fråga 2007/08:619 besvarad av Jordbruksminister Eskil Erlandsson
Svar på fråga
2007/08:619 Ersättning till fäbodar för rivna djur
Jordbruksminister Eskil Erlandsson
Ulla Andersson har frågat mig om jag avser att se över möjligheterna att erhålla ersättning för rovdjursrivna tamdjur under längre tid efter angreppet än i dag så att ersättning kan betalas ut senare när djurkroppen anträffas.
Länsstyrelsen får enligt 11 § viltskadeförordningen (2001:724) lämna ersättning för skada av vilt om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv ska svara för de kostnader som skadan föranleder. Vid länsstyrelsens prövning ska bland annat skadans omfattning särskilt beaktas. Enligt Naturvårdverkets föreskrifter och allmänna råd om bidrag och ersättningar för viltskador enligt 11 och 12 §§ viltskadeförordningen (2001:724) ska den som drabbats av viltskada och som avser att ansöka om ersättning för skadan utan dröjsmål efter det att skadan inträffat anmäla skadan till länsstyrelsen. Ansökan ska ha kommit in till länsstyrelsen inom tre månader efter det att skadan inträffat. Det finns inget krav i förordningen eller i föreskrifterna på att det skadade djuret ska ha återfunnits för att ersättning ska kunna lämnas.
När en viltskada anmäls till länsstyrelsen ska en besiktning alltid ske. Återfinns då inte alla anmälda djur skadade eller döda är det besiktningsmannen som ska avgöra om även saknade djur kan ha skadats eller dödats av rovdjur. Uppgiften blir extra svår om inget djur återfinns skadat eller dödat. Besiktningsmannen måste då söka efter tecken på att det funnits rovdjur i närheten av tamdjuren. Eftersom ansökan får ske inom tre månader efter det skadan skett finns det gott om tid att hitta ett försvunnet tamdjur och göra en besiktning för att avgöra om skadan orsakats av rovdjur. Efter tre månader är det inte längre möjligt att avgöra dödsorsaken hos ett återfunnet dött tamdjur.
Utformningen av bestämmelserna om ersättning för rovdjursskador har behandlats i betänkandet Rovdjuren och deras förvaltning (SOU 2007:89) som regeringen nu har ute på remiss. I betänkandet föreslås vad gäller Ulla Anderssons fråga ingen ändring när det gäller rätten till ersättning. Det faller sig naturligt att regeringen i samband med behandlingen av förslagen i betänkandet även tar upp frågan om rätt ersättning för skadade eller dödade tamdjur på fäbodar.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

