Enprocentsmålet
Skriftlig fråga 2008/09:357 av Sachet, Ameer (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2008-12-05
- Inlämnad
- 2008-12-05
- Besvarad
- 2008-12-10
- Svar anmält
- 2008-12-10
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 5 december
Fråga
2008/09:357 Enprocentsmålet
av Ameer Sachet (s)
till statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Det förs en märklig diskussion om att avskaffa enprocentsmålet i biståndspolitiken. Det uppges vara svårt att hitta projekt och regeringen har begränsat antalet mottagarländer.
Den 16 oktober varje år uppmärksammas världshungerdagen, World Food Day. Den sammanfaller med det datum då FN:s livsmedelsorgan FAO grundades år 1945.
Världshungerdagen är ett tillfälle att uppmärksamma tillståndet för världens 923 miljoner kroniskt undernärda. Målet som sattes vid världstoppsmötet om mat 1996 var att halvera antalet hungriga människor fram till år 2015. Men trenden har på senare tid gått åt fel håll. Främst till följd av de höga livsmedelspriserna hamnade 75 miljoner nya människor under hungertröskeln – bara under 2007. Klimatförändringarna och den ökade efterfrågan på biobränslen hotar nu att förvärra situationen än mer. Klimatförändringarna påverkar förutsättningarna som avgör vilka områden som är lämpliga för odling eller betesmark samt var fiske kan bedrivas. Klimatförändringarna påverkar även skogarnas livskraftighet och produktivitet, förekomsten av skadedjur och sjukdomar samt den biologiska mångfalden och ekosystemen.
Mot bakgrund av fortsatt hunger och svält i världen är det svårt att förstå resonemang om att det svenska biståndet kan reduceras.
På vilka omständigheter och fakta har statsrådet baserat sitt ställningstagande om att det svenska enprocentsmålet kan överges och svenskt bistånd därmed reduceras?
Svar på skriftlig fråga 2008/09:357 besvarad av Statsrådet Gunilla Carlsson
Svar på fråga
2008/09:357 Enprocentsmålet
Statsrådet Gunilla Carlsson
Ameer Sachet har frågat mig på vilka omständigheter och fakta jag baserat mitt ställningstagande om att det svenska enprocentsmålet kan överges och svenskt bistånd därmed reduceras.
Låt mig först slå fast att alliansregeringen, till skillnad från den förra regeringen, har uppnått enprocentsmålet varje år sedan vi tillträdde. Den artikel i Dagens Nyheter som Sachet syftar på skrev jag i egenskap av företrädare för Moderaterna, inte i egenskap av biståndsminister. Jag tog i detta sammanhang inte ställning för en minskning av Sveriges bistånd, utan problematiserade vad dagens enprocentsbudgetering innebär för biståndets kvalitet och förutsägbarhet.
Det finns en bred enighet i riksdagen om att Sverige ska ha ett generöst bistånd. Regeringen har för 2009 föreslagit att biståndsramen ska vara 1 procent av bni. Det hindrar dock inte att jag som moderat politiker, liksom andra politiker som är engagerade i utvecklingspolitik för en fortsatt diskussion om principen för budgetering av det svenska utvecklingssamarbetet.
Så länge som riksdagen fastställer att biståndet ska vara 1 procent av bni kommer Sverige att ha ett bistånd som är avsevärt större än vad olika internationella åtaganden fastställer. Det innebär att Sverige är en mycket betydande givare samt att biståndet till skillnad från andra utgifter på statsbudgeten automatiskt ökar så länge bni växer. Det bistånd Sverige ger måste användas så effektivt och resultatinriktat som möjligt.
En modern politik för global utveckling omfattar betydligt mer än bistånd, varför regeringens utvecklingspolitik inbegriper både ett effektivt bistånd och en samstämmighetspolitik som omfattar samtliga politikområden. Det ekonomiska utanförskap i vilket en stor del av världens befolkning fortsatt befinner sig, kan till exempel bara brytas genom en kombination av åtgärder, däribland marknadsekonomiska reformer, ökat tillträde till den internationella marknaden och framväxten av ett livskraftigt näringsliv.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.