elektronisk övervakning med fotboja

Skriftlig fråga 1998/99:501 av Olsson, Karin (s)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad: 1999-03-26
Besvarad: 1999-03-31
Anmäld: 1999-04-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Fråga 1998/99:501 av Karin Olsson (s) till justitieministern om elektronisk övervakning med fotboja

den 26 mars

I medier i dag finns skakande berättelser om hur kvinnor misshandlats av sina makar och om den rättslöshet som många av kvinnorna upplever. Det är svårt att dagligen leva i ångest för att den som misshandlar plötsligt skall stå utanför dörren och knacka på.

Kvinnojourernas verksamhet är oerhört viktig för dessa kvinnor och de vittnar också om att rättsskyddet för förföljda kvinnor måste ökas. Det finns dels långsiktiga lösningar, genom att i skolan aktivt arbeta med frågan om alla människors lika värde och hur vi skall respektera varandra och dels genom att vi måste se till att kvinnorna skyddas. Vi måste också se över hur män som misshandlar kvinnor skall behandlas. Självklart ska lagen som förbjuder alla att slåss, även gälla dessa män.

För att man konkret och snabbt ska kunna hjälpa de kvinnor som lever med ett ständigt hot finns det möjlighet att utdöma besöksförbud. Detta ger dock inte något tillräckligt skydd för kvinnan, om det inte kompletteras med någon form av möjlighet att upptäcka hotet. Den möjligheten finns nu tekniskt genom att man kan använda elektronisk övervakning, s.k. fotboja. Det innebär att det blir lättare att bevisa brott vid besöksförbudslagen och det bör också leda till att antalet brott mot denna lag minskar.

Jag vill fråga justitieminister Laila Freivalds om regeringen har för avsikt att införa möjligheten att använda elektronisk övervakning vid besöksförbud.

Svar på skriftlig fråga 1998/99:501 besvarad av Justitieminister Laila Freivalds

Svar på fråga 1998/99:501 om elektronisk övervakning med fotboja

Justitieminister Laila Freivalds

Karin Olsson har frågat mig om regeringen har för avsikt att införa möjligheten att använda elektronisk övervakning vid besöksförbud.

Att bekämpa våldsbrott mot kvinnor är en mycket angelägen uppgift för regeringen. I arbetet ingår att se till att bl.a. myndigheterna ges förutsättningar att på ett effektivt sätt hjälpa utsatta kvinnor. Kvinnofridsreformen utgör ett samlat åtgärdsprogram mot våld mot kvinnor.

Brottsförebyggande rådet har haft i uppdrag att göra en förstudie av de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud. Rådet har nyligen redovisat sitt uppdrag. Rådets bedömning är att den teknik som i dag finns tillgänglig gör det möjligt att använda elektronisk övervakning vid besöksförbud. Tekniken bidrar till att det blir lättare att beivra brott mot lagen om besöksförbud. Tekniken kan också leda till att antalet sådana brott minskar. Däremot utgör den inte något egentligt skydd för en kvinna om mannen i fråga har bestämt sig för att skada henne. Före ett slutligt ställningstagande om en försöksverksamhet måste enligt rådet de rättsliga förutsättningarna prövas mycket noga.

Regeringen delar rådets uppfattning att de rättsliga förutsättningarna för elektronisk övervakning vid besöksförbud måste utredas innan ställning kan tas till att inleda en försöksverksamhet. I samband därmed måste också de organisatoriska förutsättningarna utredas. Jag kan därför i dag inte ta ställning till om en försöksverksamhet bör inledas. Men jag vill ändå framhålla att uppdraget till rådet självfallet föranleddes av regeringens intresse för en sådan möjlighet.

Som Karin Olsson påpekar är inte besöksförbud ett tillräckligt skydd för kvinnan. Inte heller om det förenas med elektronisk övervakning med fotboja kan det erbjuda ett fullgott skydd. Därför måste vi arbeta vidare från flera utgångspunkter och med skilda ansatser.

I de flesta län samverkar numera myndigheter när det gäller att förebygga och förhindra våld mot kvinnor. I en del kommuner finns också samverkansgrupper, där de som i sina dagliga professioner möter misshandlade kvinnor träffas och samarbetar om enskilda ärenden, utbyter erfarenheter osv. Arbetet kan ha olika inriktning och insatserna kan se relativt olika ut i skilda delar av landet. En viktig utgångspunkt i det fortsatta arbetet mot våld mot kvinnor är att ta till vara de olika lärdomar och erfarenheter som nu görs runt om i landet.