Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Dublinkonventionens tillämpning

Skriftlig fråga 2003/04:1083 av Gustafsson, Lars (kd)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-04-16
Anmäld
2004-04-20
Besvarad
2004-04-21
Svar anmält
2004-04-21

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 16 april

Fråga 2003/04:1083

 av Lars Gustafsson (kd) till statsrådet Barbro Holmberg om Dublinkonventionens tillämpning

Återkommande uppmärksammas fall där asylsökande, efter att ha etablerat sig i vårt samhälle, i enlighet med Dublinkonventionen utvisas till det land dit de först anlänt. Ofta utvisas de även från detta land och hamnar i en rent inhuman situation. Ett exempel på ovanstående har nyligen uppmärksammats i halländska medier. En man som flytt från Irak via Italien har nu utvisats från Sverige till Italien. Mannen hade både bostad, arbete och ett fungerande socialt liv i Sverige. Efter utvisningen från Italien befinner han sig i en människoförnedrande situation, bostadslös, utsatt för våld och utlämnad till ett liv på gatan. För mannens bekanta, arbetskamrater och många andra är utvisningen helt obegriplig och inhuman. Dublinkonventionen är inte problemfri. Flera medlemsstater tolkar flyktingbegreppet på annat sätt än Sverige. I praktiken innebär det att en asylsökande som i Sverige skulle ha kunnat få flyktingstatus kan, i enlighet med Dublinkonventionen, utvisas till ett land med en snävare tolkning av flyktingbegreppet, och på så sätt utvisas därifrån. I dag finns det en möjlighet för Sverige att välja att pröva ett asylärende i stället för att tillämpa Dublinkonventionen. Amnesty har påtalat att Sverige i större utsträckning bör utnyttja denna rätt för att undvika att asylsökande hamnar i stater som har en striktare lagstiftning. Det kan inte vara förenligt med grundläggande mänskliga rättigheter och svensk human flyktingpolitik att utsatta människor förvisas till ett liv i förnedring.

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att Sverige i större utsträckning utnyttjar möjligheten att pröva ett asylärende i stället för att tillämpa Dublinkonventionen?

Svar på skriftlig fråga 2003/04:1083 besvarad av Barbro Holmberg

den 21 april

Svar på fråga 2003/04:1083 om Dublinkonventionens tillämpning

Statsrådet Barbro Holmberg

Lars Gustafsson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige i större utsträckning utnyttjar möjligheten att pröva ett asylärende i stället för att tillämpa Dublinkonventionen.

Lars Gustafsson refererar till ett enskilt ärende där en irakisk medborgare avvisats till Italien efter att ha etablerat sig i Sverige.

Dublinkonventionen är en överenskommelse mellan EU:s medlemsstater om vilken stat som ansvarar för prövningen av en asylansökan som lämnas in i någon av medlemsstaterna. Konventionen garanterar varje tredjelandsmedborgare som söker asyl i EU att ansökan kommer att prövas i sak i en av medlemsstaterna.

Dublinkonventionen bygger på första asyllandsprincipen, som är en etablerad del av asylrätten. Den innebär att en person som flyr från förföljelse i sitt hemland ska söka skydd i det första säkra land han eller hon kommer till. Konventionen underlättar och förtydligar tillämpningen av denna princip. Konventionen motverkar på så vis också att personer söker asyl i flera stater i unionen. Av denna anledning anser jag att Dublinkonventionen har ett stort värde och att ansvarsreglerna i den ska upprätthållas i hög utsträckning.

De europeiska medlemsstaterna har alla tillträtt 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning, och är bundna av internationella och europeiska regler om mänskliga rättigheter. En betydande likhet har alltid funnits mellan medlemsstaternas tillämpning av asylreglerna. EU:s medlemsstater är alla rättsstater och välfärdsstater och har i princip samma förutsättningar att tillgodose asylsökandes rättigheter, såväl vad gäller asylprövning som att tillgodose sociala och medicinska behov.

Dublinkonventionen ger i och för sig en medlemsstat möjlighet att inte tillämpa ansvarsreglerna utan i stället gå in i sakprövning av en persons asylskäl. Utrymmet för när man kan underlåta att tillämpa konventionens ansvarsbestämmelser fastställs i svensk praxis, utifrån utlänningslagens regler. Innan en person kan avvisas från Sverige på grund av att ansvaret för prövning av asylskälen ligger hos en annan medlemsstat, så företas samma prövning som i alla asylärenden. Det innebär att eventuell familjeanknytning och humanitära skäl alltid beaktas, och i förekommande fall vägs mot intresset av att upprätthålla första asyllandsprincipen som den kommer till uttryck i konventionen.

Konventionen ersattes den 1 september 2003 med en EU-förordning, där grundreglerna är desamma, men där tidsfristerna för handläggning minskat och större hänsyn kan tas till familjens enhet. Mot den bakgrunden, och vad jag redogjort för i det ovanstående, avser jag inte att vidta åtgärder för att Sverige ska ändra nuvarande tillämpning.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.