Dublinkonventionen
Skriftlig fråga 2000/01:1317 av Leijonborg, Lars (fp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2001-05-31
- Anmäld
- 2001-06-06
- Besvarad
- 2001-06-11
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 30 maj
Fråga 2000/01:1317
av Lars Leijonborg (fp) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om DublinkonventionenDublinkonventionen är en överenskommelse mellan EU:s medlemsländer om vilken stat som har ansvaret för prövningen av en ansökan om asyl som framställs i något av EU:s medlemsländer. En förutsättning för att Dublinkonventionen ska uppnå sitt syfte är att en harmonisering görs av EU-ländernas asylrätt. Så långt har EU:s medlemsländer ännu inte kommit. Fortfarande bedömer olika länder asylsökandes skäl på olika sätt.
Detta problem drabbar asylsökande i Sverige som av olika skäl passerat länder med annan flyktinglagstiftning. Sverige och Finland behandlar exempelvis flyktingar från Tjetjenien på olika sätt. Finland sänder dem tillbaka till Ryssland, medan Sverige låter dem stanna. Situationen i Tjetjenien och för tjetjenier i Ryssland är mycket svår.
Dublinkonventionen ger en möjlighet, men absolut ingen skyldighet för Sverige att överlämna asylsökande till annat EU-land. Det finns ingenting som hindrar att Sverige låter bli att tillämpa Dublinkonventionen i vissa fall.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga till statsrådet Maj-Inger Klingvall:
Avser statsrådet att se över den svenska tillämpningen av Dublinkonventionen i syfte att skapa större utrymme för att av humanitära skäl låta asylprövningen ske i Sverige i de fall där det är uppenbart att första asylland tillämpar en annan asylrättslig praxis än den svenska?
Svar på skriftlig fråga 2000/01:1317 besvarad av statsrådet Maj-Inger Klingvall
den 11 juni
Svar på fråga 2000/01:1317 om Dublinkonventionen
Statsrådet Maj-Inger Klingvall
Lars Leijonborg har frågat mig om jag avser se över den svenska tillämpningen av Dublinkonventionen i syfte att skapa större utrymme för att av humanitära skäl låta asylprövningen ske i Sverige i fall där det är uppenbart att första asylland tillämpar en annan asylrättslig praxis än den svenska.
Precis som Lars Leijonborg påtalar i sin fråga så ges varje medlemsstat i Dublinkonventionens artikel 3 rätt att pröva en asylansökan som framställs till den av en utlänning, även om denna prövning inte åligger den i kraft av de kriterier som anges i denna konvention, under förutsättning att den asylsökande samtycker till det.
Naturligtvis är Sverige och övriga medlemsstater bundna av folkrättsliga förpliktelser inom såväl flyktingrätt som mänskliga rättigheter. Detta innebär att viktiga hörnstenar inom flyktingrätten, t.ex. principen om non-refoulement, som innebär att asylsökande inte får avvisas eller utvisas till ett land där de riskerar förföljelse, alltid ska följas. Respektive medlemsstat har att i varje enskilt fall, trots huvudprincipen om första asylland, göra en individuell bedömning om det föreligger omständigheter som gör att en asylansökan trots allt ska prövas av ett annat land än det som huvudregeln anger. Den situation som Lars Leijonborg pekat på i sin fråga tog regeringen i beaktande i ett beslut fattat den 29 juni 2000. Utlänningsnämnden har också i flera fall avstått från att avvisa asylsökande i enlighet med Dublinkonventionen när starka humanitära skäl förelegat.
Det är i sammanhanget värt att notera att det följer av 3 kap. 4 § 4 p och 6 p utlänningslagen (1989:529) att en flykting inte får vägras skydd med hänvisning till att han eller hon före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i annat land eller kan sändas till ett land som anslutit sig till Dublinkonventionen, om han eller hon i det landet inte är skyddad mot förföljelse eller från att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd.
Med utgångspunkt från den utvärdering av Dublinkonventionen som har skett i EU-kommissionens regi under 2000 kommer kommissionen att presentera ett förslag till förordning med kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat under andra halvåret 2001. Förordningen ska ersätta Dublinkonventionen. Att ha ett väl fungerande instrument som vägledning för vilket land som ska pröva en asylansökan är viktigt både för de asylsökande och för en solidarisk ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna. Regeringen fäster därför stor vikt vid de kommande förhandlingarna.
Det är en korrekt iakttagelse att EU ännu inte nått sitt mål med en gemensam europeisk asylpolitik. Samtliga EU:s medlemsstater tillämpar i dag Genèvekonventionen. Gemensamt försöker vi nu uppnå en europeisk asylpolitik där två av byggstenarna är en tillnärmning av regler för tolkningen av Genèvekonventionen och av andra former av skydd. I detta arbete kommer regeringen agera i syfte att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem präglat av humanitet och med full respekt för asylrätten och andra internationella normer och åtaganden.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.