Den regionala snedfördelningen i universitetsstyrelser och forskningsstiftelser
Skriftlig fråga 2005/06:1606 av Wibe, Sören (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2006-05-12
- Inlämnad
- 2006-05-12
- Besvarad
- 2006-05-17
- Svar anmält
- 2006-05-17
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 12 maj
Fråga 2005/06:1606 av Sören Wibe (s) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)
Den regionala snedfördelningen i universitetsstyrelser och forskningsstiftelser
Det är i dag allmänt accepterat att man bör eftersträva en jämn könsfördelning i samhället. Det borde vara lika självklart att också sträva efter en rimlig regional fördelning i olika sammanhang. Jag har gått igenom vad man kan kalla ”Forsknings-Sveriges” regionala fördelning (år 2004). Huvudresultatet är att en förkrossande överrepresentation av personer som utses bor i eller i närheten av Stockholm. En jämförelse mellan Norrland (med ca 1,5 miljoner invånare) och Stockholm (1,8 miljoner) är belysande. Då det gällde ordförande i högskolestyrelser kom 22 från Stockholm. Två (2!) kom från Norrland. Då det gällde ledamöter kom 111 från Stockholm och 28 från Norrland. Förhållandena vad avser olika forskningsråd var likartade. Regeringen utsåg sju personer från Stockholm till ordförande i något råd, noll (0) från Norrland. Samtidigt utsåg regeringen 33 ledamöter i råden (eller forskningsstiftelserna) med hemvist i huvudstaden; endast 3 kom från Norrland.
Nu är det självklart naturligt med en viss överrepresentation för huvudstaden med tanke på den vetenskapliga och administrativa kompetens som där finns. Men fördelningen är alltför skev. Det kan till exempel inte vara rimligt att utse 33 råds- eller stiftelseledamöter från Stockholm och bara 3 från Norrland. Detta kan rimligen inte återspegla den kompetensfördelning som finns i landet.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder han ämnar vidta för att åstadkomma en bättre regional fördelning av de av regeringen utsedda ledamöterna i högskolornas styrelser och i forskningsråd och forskningsstiftelser.
Svar på skriftlig fråga 2005/06:1606 besvarad av Leif Pagrotsky
Svar på fråga 2005/06:1606 om den regionala snedfördelningen i universitetsstyrelser och forskningsstiftelser
Utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky
Sören Wibe har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att åstadkomma en bättre regional fördelning av de av regeringen utsedda ledamöterna i styrelser för universitet, högskolor, forskningsråd och forskningsstiftelser.
Ordförande och ledamöter till styrelser för universitet och högskolor liksom till forskningsråd och forskningsstiftelser ska utses på sakliga grunder. Regeringen bör utse ledamöter som har kompetens och erfarenheter från verksamhet som är av betydelse för respektive organs uppdrag.
Att söka efter kvalificerade kandidater som är beredda att ta på sig uppdraget att företräda allmänintresset i dessa organ på ett trovärdigt sätt är en angelägen och viktig process. Regeringen arbetar för att det ska bli en allsidig sammansättning i styrelserna. Det är också angeläget att de personer som åtar sig uppdrag har tid och engagemang att fullfölja dessa.
Ordförande och ledamöter i styrelser för lärosäten och forskningsråd har som regel treåriga förordnanden. Styrelserna för forskningsstiftelser har vanligen tvååriga förordnanden. Nu aktuella uppdrag avseende universitet, högskolor och forskningsråd gäller i huvudsak intill utgången av december 2006. De avser för universitet och högskolor omkring 275 ledamöter och ca 40 ordförande. Därtill kommer ordförande och ledamöter i styrelser för forskningsråd. Det är således en mängd uppdrag som ska omprövas under hösten 2006.
Jag delar Sören Wibes uppfattning att vi måste bli bättre på att hitta kompetens från alla delar av landet och jag kommer för egen del att anstränga mig mer för att få en bättre balans över landet av ledamöter utsedda av regeringen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
