den privata tjänstesektorn
Skriftlig fråga 1997/98:403 av Tolgfors, Sten (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-02-05
- Anmäld
- 1998-02-09
- Besvarad
- 1998-02-18
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Sverige har inte råd att tacka nej till nya arbeten i den privata tjänstesektorn. Det har länge accepterats att den offentliga sektorn erbjuder starkt subventionerade hushållstjänster, men pigstämpeln har tagits fram direkt det talas om att privata personer eller företag skulle kunna erbjuda liknande hjälp. Detta har hindrat många människor från att få ett riktigt jobb. Det gemensamma för företag och arbeten i den privata tjänstesektorn är att dagens skattekilar slår hårt. Människor har valet att utföra dem själva, låta göra dem svart eller att inte göra dem alls. Det finns i dag mycket få företag som säljer hushållstjänster till enskilda. Då den efterfrågan kan bedömas vara stor, finns möjligheter för nya företag och arbeten att växa fram på denna marknad. En generell sänkning av skatten på arbete ökar människors möjlighet att efterfråga tjänster. Ändå kommer så stora skattekilar under överskådlig tid att finnas kvar att hinder återstår. Det finns dock flera sätt att bringa ned skattekilen: Momsen kan sänkas, skattereduktion för tjänsteköp kan införas, arbetsgivaravgifterna kan reduceras och skatterna kan sänkas. En möjlighet kan vara att öppna en avdragsmöjlighet på kommunalskatten.
Jag noterar att regeringen nu svängt i fråga om den privata tjänstesektorn och öppnar för pilotprojekt med arbetsmarknadspengar i Stockholm. Detta är dock inte den enda metod som kan användas lokalt.
Är statsministern beredd att öppna för andra pilotprojekt i landets kommuner, där olika lösningar för att öppna tjänstesektorn prövas?
Svar på skriftlig fråga 1997/98:403 besvarad av , ()
- Statsrådet Thomas Östros
Sten Tolgfors har frågat statsminister Göran Persson om han är beredd att öppna för andra pilotprojekt i landets kommuner än sådana som finansieras med arbetsmarknadsmedel och där olika lösningar för att öppna tjänstesektorn prövas. Arbetsfördelningen inom regeringen är sådan att jag skall svara på denna fråga.
Tjänstebeskattningsutredningen presenterade våren 1997 ett antal förslag som syftade till att minska skatten på olika tjänster där individerna själva har möjlighet att utföra arbetet. I budgetpropositionen för 1998 instämde regeringen i utredningens analys av de effektivitets- och specialiseringsvinster som förslagen kan medföra och framhöll att en lägre beskattning av arbetsintensiv verksamhet kan verka sysselsättningsbefrämjande. Ett system med förmånlig skattebehandling av vissa delar av tjänstesektorn måste dock vara fullt ut finansierat. Regeringen kunde av fördelningspolitiska skäl inte ansluta sig till utredningens förslag till finansiering i form av bl.a. sänkt grundavdrag och pekade på att gränsdragningsproblem och problem med företag som bedriver blandad verksamhet behöver analyseras närmare. Hur finansieringen av en eventuell skattelättnad för tjänstesektorn skall kunna ske - utan att högre prioriterade områden som vård, skola och omsorg eftersätts - är för närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet.
Sten Tolgfors konkreta fråga handlar om huruvida regeringen vill göra det möjligt att på försök sänka skatten på olika tjänster på kommunal eller regional nivå. Enligt min uppfattning måste en möjlighet till lokala skattesänkningar inom begränsade sektorer bestämt avvisas. Sådana skattesänkningar skulle sannolikt leda till höjda kostnader för skattesystemets administration och för skattekontroll som överstiger den möjliga vinst i form av ökad sysselsättning som skattelättnaden skulle kunna innebära. Eventuella skattelättnader för tjänstesektorn bör i stället ske på nationell nivå. Detta hindrar inte olika lokala initiativ av andra slag. Sådana projekt har redan prövats i flera kommuner med blandat resultat.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.