chefslönerna i stat och kommun
Skriftlig fråga 1997/98:27 av Sundgren, Per (v)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1997-09-26
- Anmäld
- 1997-09-29
- Besvarad
- 1997-10-01
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Personligen tycker jag att alla människor borde ha ungefär lika lön, eftersom de mänskliga behoven är ungefär desamma. Om utgångspunkten dessutom är alla människors lika värde går det inte att moraliskt försvara stora löneskillnader. Trots att de flesta säger sig instämma i detta, kan vi konstatera att löneskillnaderna under senare år ökat snabbt mellan vanliga anställda och i synnerhet de höga cheferna. Direktörerna i näringslivet har gått före och lyckats tillskansa sig för vanliga löntagare astronomiska löner. Men - och detta är allvarligt - förtroendevalda politiker och stats- och kommunanställda toppchefer har följt efter och därmed legitimerat de stora löneökningarna i den privata sektorn. Direktörer för statens bolag kan i dag tjäna uppemot 200 000 kr i månaden och de är missnöjda med sina löner. I kommun- och landstingssektorn tjänar toppchefer uppemot 100 000 kr i månaden. Dessa chefers löneutveckling har varit en helt annan än övriga anställdas. Den nuvarande regeringen har enligt min uppfattning inte tagit sitt ansvar som arbetsgivare på denna punkt. Tvärtom har girigheten belönats. Vänsterpartiet har föreslagit att statsministerns "lön" på 75 000 kr skall vara tak för dessa chefers löner. För de flesta vanliga medborgare är det obegripligt att det finns personer som kan vara missnöjda med en lön på 75 000 kr i månaden.
Jag vill därför fråga finansministern:
Är statsrådet beredd att ta initiativ som kan leda till sänkta löner för höga chefer i stat, kommun och landsting?
Svar på skriftlig fråga 1997/98:27 besvarad av , ()
- Finansminister Erik Åsbrink
Per Sundgren har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ som kan leda till sänkta löner för höga chefer i stat, kommun och landsting.
Cheferna inom statlig verksamhet kan delas upp i två grupper.
Den ena gruppen är chefer för myndigheter som lyder direkt under regeringen, t.ex. generaldirektörer och landshövdingar. Deras löner beslutas av regeringen. Lönerna styrs av verksamhetsintresset. Lönerna är individuella och bestäms utifrån de krav som ställs på innehavaren, dennes kvalifikationer och erfarenhet. Dessa riktlinjer har lagts fast i riksdagens s.k. verksledningsbeslut år 1987. Lönerna för flertalet verkschefer ligger på en nivå som jämfört med den privata sektorn är förhållandevis måttlig.
Den andra gruppen är chefer i företagsledande och därmed jämförlig ställning i företag som är helägda av staten. Regeringen har inte samma direkta inflytande över lönesättningen för dessa. Som bekant bestäms deras anställningsvillkor av respektive styrelse enligt aktiebolagslagen. Den dåvarande regeringen utfärdade dock den 3 februari 1994 riktlinjer rörande anställningsvillkor för denna grupp, som bl.a. innebar begränsningar för avgångsvederlag. Jag initierade under år 1996 en genomgång av villkoren för denna grupp. Genomgången ledde till att regeringen i december 1996 beslutade om nya och skärpta riktlinjer. Dessa innebär att lönerna skall vara konkurrenskraftiga men inte löneledande. Vidare slås fast att för monopolföretag eller anslagsfinansierade företag skall jämförelser göras med företag på icke konkurrensutsatta marknader och med statliga verk. I de nya riktlinjerna markeras vidare styrelsens ansvar för att göra övervägandena utifrån den samlade ersättningsnivån, dvs. inklusive pensioner m.m. Inom Regeringskansliet pågår nu en upphandling för en förnyad genomgång av villkoren för denna grupp.
Regeringen för en aktiv dialog med företrädare för de statliga bolagen i syfte att undvika avsteg från riktlinjerna. Regeringen kan därutöver utöva inflytande genom att på bolagsstämma se till att en kompetent och omdömesgill styrelse väljs.
Av redogörelsen ovan framgår att lönerna bestäms enligt riktlinjer som är avsedda att trygga en långsiktig försörjning av kvalificerade chefer i statlig verksamhet i enlighet med riktlinjerna i bl.a. verksledningsbeslutet. Även om dessa löner som en följd därav i vissa fall kan ligga på nivåer som rent allmänt kan te sig höga ser jag inget skäl att nu vidta några åtgärder för att ändra riktlinjerna. Däremot är det angeläget att löneökningarna för dessa chefer, liksom för övriga löntagare, hålls på en rimlig nivå.
Kommuner och landsting beslutar själva om lönerna för chefer inom deras verksamhetsområden. Det följer av principen om den kommunala självstyrelsen. Riksdag och regering saknar därför inflytande över dessa lönenivåer.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.