bristen på allmänläkare

Skriftlig fråga 2000/01:1369 av Wälivaara, Erling (kd)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2001-06-08
Anmäld
2001-06-12
Besvarad
2001-06-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 8 juni

Fråga 2000/01:1369

av Erling Wälivaara (kd) till socialminister Lars Engqvist om bristen på allmänläkare

En utredning som överlämnades till ministern för några dagar sedan pekade på stor brist i landet på allmänpraktiserande läkare.

Det är till primärvården vi i första hand ska vända oss och därefter bli remitterade till sjukhusen för specialistvård om så erfordras. God vård kan bara garanteras om basen i sjukvården utgörs av en stark, välfungerande primärvård, kompetenta allmänläkare och den kontinuitet de erbjuder i vården. Men vad gör vi när primärvården saknar läkare?

I den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården fastslås en ökning av antalet specialistutbildade allmänläkare inom primärvården. Samtidigt visar Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) att omkring 1 700 läkare utbildade i allmänmedicin valt att inte arbeta som allmänläkare. De goda förslag som finns i handlingsplanen, bl.a. om 1 700 fler allmänläkare årligen och höjd kompetensnivå för vårdpersonal inom äldreomsorgen, kommer inte att kunna förverkligas med de medel som regeringen anslår.

Kristdemokraterna vill därför att man öppnar möjligheten för befolkningen att välja andra specialistläkare än allmänläkare till sin fasta och personliga läkarkontakt i primärvården. I första hand åsyftar vi barnläkare, gynekologer, psykiatriker och geriatriker.

Vad avser ministern göra för att lösa bristen på allmänläkare genom att möjliggöra för andra specialistläkare att arbeta i primärvården?

Svar på skriftlig fråga 2000/01:1369 besvarad av socialminister Lars Engqvist

den 13 juni

Svar på fråga 2000/01:1369 om bristen på allmänläkare

Socialminister Lars Engqvist

Erling Wälivaara har frågat mig om vad jag avser att göra för att lösa bristen på allmänläkare genom att möjliggöra för andra specialistläkare att arbeta i primärvården.

I samband med arbetet med den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149) övervägde regeringen att föreslå en ändring av hälso- och sjukvårdslagen så att även andra specialister än specialister i allmänmedicin skulle kunna fullgöra funktionen som patientens fasta läkarkontakt i primärvården. Regeringen gjorde emellertid bedömningen att en sådan lagändring var mindre lämplig. Regeringens önskan med handlingsplanen är bl.a. att stärka primärvården med dess allmänmedicinska generalistkompetens. Det är enligt regeringen just bristen på allmänmedicinsk kompetens som utgör ett av svensk hälso- och sjukvårds stora problem. Att då låta dagens bristsituation av allmänläkare föranleda en lagändring som poängterar behovet av andra specialister vore olyckligt.

Vid riksdagens behandling av handlingsplanen instämde riksdagens socialutskott i regeringens bedömning i denna fråga.

Som även framhålls i handlingsplanen är emellertid landstingen fria att utöver specialister i allmänmedicin inrätta läkartjänster vid vårdcentraler och motsvarande även för andra specialistläkare, t.ex. specialister i geriatrik, psykiatri och pediatrik.

Regeringen har också vidtagit åtgärder för att tillgodose behovet av läkare genom att läkarutbildningen nu utökas med 200 platser. Detta förbättrar landstingens möjligheter att rekrytera läkare till primärvården. Samtidigt är det viktigt att man arbetar för att åstadkomma en stimulerande och utvecklande arbetsmiljö som kan attrahera människor att vilja arbeta i primärvården. Det gäller både de som ska välja en framtida yrkesbana och de som redan arbetar i vården. Förbättrat ledarskap, möjlighet till kompetensutveckling, karriärmöjligheter och ökad flexibilitet är åtgärder som ofta framhålls som viktiga för att åstadkomma en bra arbetsmiljö.

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.