besked om F-skattsedel
Skriftlig fråga 2001/02:772 av Hagfeldt, Stefan (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2002-02-20
- Anmäld
- 2002-03-05
- Besvarad
- 2002-03-06
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2001/02:772
av Stefan Hagfeldt (m) till näringsminister Björn Rosengren om besked om F-skattsedelVid min interpellationsdebatt med näringsminister Björn Rosengren den 12 februari 2002 tog jag upp ett konkret fall om en sjuksköterska som inte fick F-skattsedel. Näringsministern svarade då följande enligt protokollet: "Jag börjar med fallet med F-skattsedeln. Där har vi nu från regeringen gett besked till Skatteverket att det ska F-skattsedel till alla. Bevisbördan ligger så att säga hos Skatteverket. Den ligger inte hos mig som vill ha F-skattsedel utan hos Skatteverket. Det ska bevisa varför jag inte ska få det. Det är möjligt att praxisen i detta fall inte har slagit igenom."
Enligt mina efterforskningar känner inte Skatteverket till det omtalade beskedet från regeringen om F-skattsedel till alla.
Mot bakgrund av detta ställer jag följande fråga:
På vilket sätt har näringsministern gett besked till Skatteverket att alla ska få F-skattsedel?
Svar på skriftlig fråga 2001/02:772 besvarad av näringsminister Björn Rosengren
den 6 mars
Svar på fråga 2001/02:772 om F-skattsedel
Näringsminister Björn Rosengren
Stefan Hagfeldt har frågat mig på vilket sätt jag har gett besked till skatteverket att alla ska få F-skattsedel.
Frågan är ställd mot bakgrund av en interpellationsdebatt mellan mig och Stefan Hagfeldt den 12 februari 2002. Regeringens arbete är så fördelat att frågor om F-skatt faller inom finansministerns ansvarsområde. Efter att ha samrått med honom vill jag förtydliga det som diskuterades vid debatten.
På initiativ från regeringen ändrades 4 kap. 7 § skattebetalningslagen fr.o.m. år 1998 så att den som ansöker om F-skattsedel och som uppger sig bedriva eller ha för avsikt att bedriva näringsverksamhet här i landet ska tilldelas en sådan skattsedel om det inte finns skälig anledning att anta att näringsverksamhet varken bedrivs eller kommer att bedrivas.
Som näringsverksamhet räknas enligt 13 kap. 1 § inkomstskattelagen verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt.
Det är således numera skattemyndigheten som har bevisbördan för att näringsverksamhet varken bedrivs eller kommer att bedrivas om myndigheten avser att avslå en ansökan om F-skattsedel.
Det ankommer naturligtvis på den som söker F-skattsedel att lämna de fullständiga och korrekta uppgifter som skattemyndigheten behöver för att bedöma om det är fråga om näringsverksamhet eller inte.
Såsom självständiga myndigheter beaktar Riksskatteverket och skattemyndigheterna förändringar i praxis och regelverk vid sin myndighetsutövning. Varje enskilt fall bedöms för sig. När skattemyndigheten vägrar F-skattsedel är det, såvida det inte finns skatteskulder eller dylika hinder, vanligtvis verksamhetens självständighet som brister. Det är en fråga för rättstillämpningen att precisera när kriterierna för näringsverksamhet är uppfyllda. I detta sammanhang kan jag nämna att Skatterättsnämnden i ett förhandsbesked som Regeringsrätten fastställde, förra året har bedömt självständighetskriteriet avseende tjänsteföretag. Avgörandet har publicerats i Regeringsrättens årsbok 2001 referat 25. Enligt vad jag har inhämtat, menar Riksskatteverket att den schabloniserade bedömning som tidigare har gjorts avseende vissa yrkeskategorier inte längre kan användas. Yrkeskategorier som t.ex. musiker, diskjockey, lärare och översättare kan mycket väl anses bedriva näringsverksamhet, om vissa kriterier är uppfyllda.
Jag kan tillägga att regeringen är medveten om att gränsen mellan anställning och näringsverksamhet i vissa fall kan vara otydlig. Inom Näringsdepartementet pågår ett internt arbete som avser att belysa frågeställningar vid övergång från att vara anställd till att bli företagare.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.