Behovet av regelförändring inom läkemedelsförsörjningen

Skriftlig fråga 2020/21:554 av Sofia Nilsson (C)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

Hälso- och sjukvårdslagstiftningen och den lagstiftning som reglerar hälso- och sjukvårdens läkemedelsförsörjning har i förlängningen samma syfte, det vill säga att säkerställa att patienter får en god och säker vård. Men det finns situationer inom hälso- och sjukvården där det kan vara svårt att upprätthålla de båda regelverkens syften, det vill säga en rationellt bedriven läkemedelsförsörjning som tryggar behovet av säkra och effektiva läkemedel samt att vården ska vara patientcentrerad.

Med den utveckling som sker i sjukvården där mer avancerad behandling, till exempel dialysbehandling och läkemedelsbehandling, sker i hemmet ser vi i Centerpartiet att reglerna behöver anpassas och att tolkningen och tillämpningen av regelverken behöver förändras.

I tider då vi kan bedriva mer avancerad vård i hemmet, vilket ofta är till gagn för patienten, får inte krångliga regelverk kring läkemedel sätta krokben för utvecklingen.

Problemet ligger hos Läkemedelsverkets tolkning av lagen (2009:366) om handel med läkemedel och Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2012:8) om sjukhusens läkemedelsförsörjning, som innebär att en vårdgivare via sitt sjukhusapotek endast får leverera läkemedel till och inom sjukhus. Endast den som har fått Läkemedelsverkets tillstånd får bedriva detaljhandel med läkemedel till konsument. Det innebär vidare att rekvisition av läkemedel ska användas för hantering av hälso- och sjukvårdspersonal på en mottagning eller vårdenhet.

Tolkningen av regelverket för sjukhusens läkemedelsförsörjning innebär att det inte är tillåtet för vårdgivare att via sitt sjukhusapotek expediera läkemedel för användning utanför vårdinrättning direkt till patient.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

Kommer ministern att vidta några åtgärder för att möjliggöra vårdgivarens läkemedelsförsörjning vid specialistvård/slutenvård i hemmet?