behörighetskrav för statsråd
Skriftlig fråga 1997/98:617 av Fonseca, Juan (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-03-31
- Besvarad
- 1998-04-08
- Anmäld
- 1998-04-14
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
I regeringsformen 6 kap. 9 § sägs det att "Endast den får vara statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio år". Det här är en regel som gällt sedan mitten av 1970-talet. Under de senaste 25 åren har Sverige utvecklats från ett land med få etniska grupper till ett mångkulturellt och mångetniskt land. Det är inte längre rimligt att ha ett så strängt krav på medborgarskapet för statsråd.
Jag vill mot den här bakgrunden fråga justitieministern om hon är beredd att ta initiativ till att se över medborgarskapskravet för statsråd.
Svar på skriftlig fråga 1997/98:617 besvarad av , ()
- Justitieminister Laila Freivalds
Juan Fonseca har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till att se över medborgarskapskravet för statsråd.
Låt mig inledningsvis säga något om bakgrunden till de nuvarande reglerna på detta område.
Enligt den tidigare regeringsformen var en förutsättning för att bli statsråd att man var svensk medborgare genom födseln. Genom vår nuvarande regeringsform, som beslutades i politisk enighet, har detta villkor mildrats väsentligt; i 6 kap. 9 § föreskrivs som behörighetskrav svenskt medborgarskap sedan minst tio år. Detta ansågs motiverat främst med hänsyn till "faran för påtryckningar i ett spänt läge" (prop. 1973:90 s. 283; jfr SOU 1972:15 s. 147 f.). I övrigt föreskrevs endast att statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst och att de inte heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för dem. Samtidigt avvisades ytterligare generella kompetensvillkor med motiveringen att det uppenbarligen i högsta grad ligger i regeringens eget intresse att dess medlemmar har sådana egenskaper att de vinner förtroende i riksdagen och hos allmänheten.
Vad jag nu sagt visar att det alltid är en fråga om avvägning när det gäller att bestämma vilka formella krav som bör ställas på regeringsledamöter. Det är uppenbart att dessa krav bör utformas så att regeringsbildningen inte onödigtvis försvåras. Det bör därför i första hand vara en fråga för statsministern att avgöra vilka som skall ingå i regeringen och vilken kompetens och personliga egenskaper i övrigt de skall ha. Denna utgångspunkt har också kommit till uttryck i det lagstiftningsarbete som ligger till grund för den nuvarande regeringsformen.
Samtidigt står det klart att vissa grundläggande kompetenskrav av formell natur inte kan undvaras. Kravet på svenskt medborgarskap sedan minst tio år, som det alltså var full politisk enighet om när det infördes, är ett exempel på ett sådant villkor.
Vid en jämförelse med förhållandena i andra länder kan man konstatera att kompetenskraven för regeringsmedlemmar varierar. Detta gäller bl.a. frågan om medborgarskap. Man skall i detta sammanhang dock beakta att bl.a. villkoren för att förvärva medborgarskap skiljer sig åt mellan olika länder. Den svenska lagstiftningen måste i ett internationellt perspektiv betecknas som generös.
Ändringar av de grundläggande reglerna för det svenska styrelseskicket brukar i vårt land genomföras endast om det finns en brett förankrad politisk uppslutning. Inte heller brukar ett så omfattande utredningsarbete som det innebär att se över grundlagens system genomföras med anledning av en enskild detaljfråga. Detta är principer som jag anser att det finns all anledning att även fortsättningsvis ha som utgångspunkt när vi diskuterar frågor av det här slaget.
Jag har i den fråga som Juan Fonseca tagit upp inte uppfattat att det finns en sådan politisk opinion och har därför inte förberett någon översyn av det slag som han efterlyser. Skulle det dock visa sig att förutsättningarna finns är jag inte alls avvisande till att i lämpligt sammanhang låta se över även behörighetsreglerna för statsråd.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.