behandlingen av vissa brottmål
Skriftlig fråga 1998/99:126 av U Granberg, Lars (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-11-30
- Anmäld
- 1998-12-07
- Besvarad
- 1998-12-10
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 30 november
Det har under en tid förekommit fall där personer skyllt på varandra vid den rättsliga prövningen av brott som begåtts. I Luleå har t.ex. två personer ställts inför rätta för en annan människas död. Där skyller man på varandra, med följd att ingen kan blir fälld för brottet. Ett annat fall är ett från Göteborg där samma scenario utspelar sig. I stället för fällande dom utdelas skadestånd till personerna. De senaste veckorna har vi även sett liknande problematik vid de uppmärksammade gruppvåldtäktsmålen. Fall som de här gör att misstroende till svenskt rättsväsende ökar. De påverkar också förtroendet för den beslutande församling som riksdagen utgör. Det är viktigt att vidta åtgärder för att underlätta behandlingen av brottmål där personer skyller på varandra.
Min fråga till ministern är:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta vad gäller denna typ av brottmål?
Svar på skriftlig fråga 1998/99:126 besvarad av Justitieminister Laila Freivalds
- Justitieminister Laila Freivalds
den 10 december
Lars U Granberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta vad gäller brottmål där två eller flera personer som ställts inför rätta för brott, såsom Granberg uttrycker det, skyller på varandra.
Frågeställningen rör således hur ansvarsbedömningen skall göras när två eller flera personer varit närvarande då ett brott begåtts, samtidigt som det inte går att avgöra vem som begått brottet eller om gärningen utförts av flera. Frågan, som inte är ny, aktualiserades särskilt i samband med det s.k. Lindomefallet.
Regeringen tillsatte under 1994 en utredning för att bl.a. belysa den problematiken. Utredningen, som lämnade sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) i december 1996, har kommit fram till att de nuvarande straffrättsliga och straffprocessuella reglerna motsvarar de krav som man bör ställa på regler i en rättsstat.
Dagens lagstiftning innebär att var och en som deltar i ett brott kan straffas allt efter sin grad av medverkan. Detta förutsätter självfallet att det är bevisat att vederbörande verkligen har medverkat i den brottsliga gärningen. Utgångspunkten för bedömningen är det stränga beviskrav som bör gälla i brottmål. Beviskravet är ett uttryck för den vikt vi fäster vid rättssäkerheten. Det är endast i de fall där det bortom rimligt tvivel kan fastställas att den åtalade är skyldig till brottet som han eller hon skall dömas.
Enligt utredningen visar Lindomefallet att det är av avgörande betydelse för att brott skall klaras upp att stora ansträngningar görs för att säkra bevisning. Detta gäller särskilt om flera personer kan tänkas vara inblandade i brottet. Mot bakgrund härav har Riksåklagaren lämnat vissa rekommendationer och förslag bl.a. när det gäller hur förundersökningar skall bedrivas och hur åtal i brottsutredningar rörande grova våldsbrott med flera inblandade skall utformas.
Betänkandet Straffansvarets gränser innehåller några förslag som kan vara av betydelse för den s.k. Lindomeproblematiken. Förslagen handlar bl.a. om ett utvidgat ansvar för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott och om ett straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå nödställd.
Betänkandet, som har remissbehandlats, bereds för närvarande inom departementet. Jag hoppas att under våren kunna återkomma med mer konkret information om vilka förslag regeringen kommer att lämna.
Avslutningsvis vill jag peka på ändringen av reglerna om skadestånd vid frihetsinskränkning, bl.a. häktning, som träder i kraft den 1 januari 1999, (se SFS 1998:714 och prop. 1997/98:105). Ändringen innebär att ersättningen kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det annars med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Bestämmelsen har kommit till bl.a. med tanke på Lindomefallet.
I propositionen finns uttalanden om att jämkning av ersättningen enligt de nya bestämmelserna skulle kunna ske i ett sådant fall.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.