behandling mot barnlöshet
Skriftlig fråga 2000/01:109 av Ångström, Yvonne (fp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-10-20
- Besvarad
- 2000-11-01
- Anmäld
- 2000-11-07
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2000/01:109
av Yvonne Ångström (fp) till socialminister Lars Engqvist om behandling mot barnlöshetEnligt Prioriteringsutredningens förslag och senare riksdagsbeslut (1997) ska barnlöshet prioriteras som "vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar". Detta har tolkats olika i olika landsting.
Exempelvis i mitt hemlän, Västerbotten, har landstinget avsatt resurser för provrörsbefruktningar, som dock visat sig otillräckliga. Pengarna för detta år är slut, och verksamheten står stilla.
När människor vill utnyttja befintlig kompetens genom att betala själva avvisas de med hänvisning till kommunallagens principer om att alla medborgare ska behandlas lika. Om samma människor flyttar från länet kan de vända sig till det s.k. Fertilitetscentrum och betala med egna pengar.
Min fråga till socialministern är:
Avser statsrådet att vidta åtgärder som kan göra det möjligt för landstingen att låta människor, som själva vill och kan, betala för exempelvis behandling mot barnlöshet när landstingens egna resurser är förbrukade?
Svar på skriftlig fråga 2000/01:109 besvarad av socialminister Lars Engqvist
Svar på fråga 2000/01:109 om behandling mot barnlöshet
Socialminister Lars Engqvist
Yvonne Ångström har frågat mig om jag avser vidta åtgärder som kan göra det möjligt för landstingen att låta människor, som själva vill och kan, betala för exempelvis behandling mot barnlöshet när landstingens egna resurser är förbrukade.
Som Yvonne Ångström konstaterar, innebär de riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården som riksdagen ställt sig bakom att behandling av ofrivillig barnlöshet inordnats i prioriteringsgrupp III @ vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar. Som bekant beslutar sjukvårdshuvudmännen självständigt hur resurserna ska fördelas inom landstinget. De riktlinjer för prioriteringar som riksdagen har ställt sig bakom kan därför inte vara annat än rådgivande. Samtidigt kan det finnas anledning att, som man gjort i några av sjukvårdsregionerna, försöka åstadkomma någorlunda enhetliga regler.
I 2 § hälso- och sjukvårdslagen stadgas att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Denna princip förutsätts självfallet gälla även för den vård som bedrivs i privat regi, i varje fall så länge den är offentligt finansierad.
Jag förutsätter att sjukvårdshuvudmännen tillser att befintlig kompetens inom klinikerna nyttjas på bästa sätt för att åstadkomma ett maximerat resursutnyttjande.
Slutligen står det var och en fritt att vända sig till en privat vårdgivare utan offentlig finansiering och betala för sin vård själv.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.