Barnkonventionen och svensk lagstiftning

Skriftlig fråga 2010/11:496 av Liljevall, Désirée (S)

den 6 maj

Fråga

2010/11:496 Barnkonventionen och svensk lagstiftning

av Désirée Liljevall (S)

till statsrådet Tobias Billström (M)

Barns behov av trygga levnadsförhållanden och goda uppväxtvillkor är en förutsättning för att de ska få utvecklas efter egen förmåga. Vetskapen om att vår barndom inte kommer tillbaka förpliktar – liksom vetskapen om att barn inte väljer sina föräldrar.

Sverige har genom internationella åtaganden förbundit sig att följa FN:s barnkonvention. Med detta följer åtagandet att barnens bästa alltid ska komma först när det gäller beslut och åtgärder som rör dem.

Tyvärr är verkligheten en annan för många barn. Det senaste i raden av uppmärksammande fall gäller avvisningsbeslutet mot en psykiskt sjuk kvinna från Uzbekistan och hennes två barn. I detta fall anser socialtjänsten att mamman är så pass psykiskt labil att hon utgör stor fara för sina bägge barn, två och fyra år gamla, att hon inte får vistas själv med dem hemma. Mamman har tankar på att döda barnen och barnen i sin tur lider av posttraumatiskt stressyndrom.

En kartläggning har visat att Migrationsverket utnyttjat det lagutrymme och den praxis som finns när det gäller synnerligen ömmande omständigheter. Vår uppfattning att begreppet kommit att tolkas alltför restriktivt visar sig nu stämma. För att stärka barnens perspektiv i asyl- och flyktingpolitiken och för att portalparagrafen om barnets bästa ska få det genomslag som avsågs redan när bestämmelsen infördes bör begreppet ändras.

Mot bakgrund av ovanstående önskar jag svar från statsrådet på frågan vad han avser att göra för att inom asyl- och flyktingpolitiken stärka barns rättigheter i svensk lagstiftning genom FN:s barnkonvention.