avvisning av människor utan rätt till land
Skriftlig fråga 2000/01:1561 av Pehrson, Johan (fp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2001-08-09
- Besvarad
- 2001-08-22
- Anmäld
- 2001-09-18
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 9 augusti
Fråga 2000/01:1561
av Johan Pehrson (fp) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om avvisning av människor utan rätt till landMigrationsströmmarna i världen blir allt starkare. Genom den flyktingpolitik som växer fram inom EU stängs dock människor i dag ute från vår del av världen. Samtidigt blir Sveriges och Europas befolkning allt gråhårigare. Behovet av att fler flyttar till vår del av världen är stor kommande år. Trots detta stöter man ständigt på exempel på hur Sverige med all kraft vill hålla människor ifrån sig.
Några hundra asylsökande människor befinner sig i ett politiskt vakuum. De ska avvisas från Sverige, men det finns inget land som vill ta emot dem. Förklaringarna varierar mellan staterna. Flera av dessa människor måste vid en närmare granskning sannolikt liknas vid statslösa. Inte sällan ofrivilligt, eftersom mindre demokratiska stater ibland fråntar obekväma människor deras medborgarskap. Det mänskliga lidandet och slöseriet med resurser är svårt att förstå. Av kommentarer från tjänstemän på UD den senaste tiden så framstår det som om man tänker låta detta tidsmässigt pågå hur länge som helst.
Vilka åtgärder avser migrationsministern att vidta för att försöka råda bot på denna problematik?
Svar på skriftlig fråga 2000/01:1561 besvarad av statsrådet Maj-Inger Klingvall
Svar på fråga 2000/01:1561 om avvisning av människor utan rätt till land
Statsrådet Maj-Inger Klingvall
Johan Pehrson har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att råda bot på det förhållandet att många personer som ska avvisas från Sverige tvingas vistas här i osäkerhet under lång tid på grund av att hemlandet inte vill ta emot dem.
Jag delar Johan Pehrsons uppfattning att den situation för berörda personer som han beskriver är olycklig och ett slöseri med mänskliga resurser.
Jag vill emellertid påpeka att ett mycket stort antal människor kommer till Sverige varje år. En studie har visat att av de drygt 9 000 asylsökande som kom till Sverige 1997 så beviljades 65 % av dem uppehållstillstånd. Av samma studie framgår att asylprocessen avslutats för 85 % av dessa asylsökande redan i mitten av 1998 och att endast ett fåtal väntade på slutligt besked vid utgången av år 2000. Härutöver beviljas ett stort antal människor uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning, för studier och för arbete. Detta torde visa att Sverige inte alls med all kraft vill hålla människor ifrån sig, något som Johan Pehrson anser sig ständigt ha stött på exempel på.
Av de personer som erhåller avvisningsbeslut väljer runt 60 % att lämna Sverige frivilligt. Ett mindre antal personer befinner sig i den situationen att deras hemländer inte vill ta emot dem, något som naturligtvis är mycket beklagligt. Det finns för närvarande ett trettiotal personer som har befunnit sig i en sådan situation under längre tid än sex år.
Enligt folkrätten är alla länder skyldiga att ta emot sina egna medborgare. Detta är en viktig princip som den svenska regeringen arbetar hårt för att alla länder ska respektera. Denna princip bör också gälla de personer som varit varaktigt bosatta i landet i fråga utan att vara medborgare, t.ex. statslösa samt personer som under vistelsen utomlands av något skäl förlorat sitt medborgarskap utan att ha förvärvat något nytt.
Det är djupt olyckligt med fall där en person som har erhållit ett avvisningsbeslut och som vill återvända inte kan återvända hem, t.ex. då hemlandets myndigheter inte vill kännas vid personen i fråga. Det kan emellertid också handla om att en person egentligen kan men inte vill återvända hem och medvetet har försökt försvåra en verkställighet genom att hålla sig undan, göra sig av med sitt pass eller andra identitetshandlingar, avsäga sig sitt gamla medborgarskap eller vägra att ta kontakt med sitt hemlands ambassad i Sverige.
I detta sammanhang bör emellertid påpekas att det här inte handlar om personer som behöver internationellt skydd. Dessa personer har fått sina skäl prövade individuellt och de har inte ansetts vara i behov av skydd enligt den svenska utlänningslagen.
Sedan slutet av 1990-talet har Migrationsverket övertagit huvudansvaret för de allra flesta verkställighetsärenden från polisen som tidigare hade detta ansvar. Migrationsverket har nu ett helhetsansvar för asylprocessen och lägger ned mycket resurser på att ha korta handläggningstider och att fattade beslut ska kunna verkställas så snart som möjligt. Generellt sett fungerar avvisningsprocessen bättre nu än tidigare. Vidare har Migrationsverket bl.a. särskilda ambassadsamordnare som aktivt arbetar med att skaffa fram identitetshandlingar och på andra sätt försöker medverka till att verkställigheter kan ske på bästa sätt.
Skulle det ändå uppstå en sådan situation att en verkställighet trots alla försök inte kan genomföras, innehåller utlänningslagen regler innebärande att ett beslut om avvisning upphör att gälla efter fyra år från det att beslutet vunnit laga kraft. Har personen under denna tid inte hållit sig undan och i övrigt inte motverkat en verkställighet, beviljas han eller hon i normalfallet uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Nämnas bör även att varje utlänning har, så länge han eller hon befinner sig i Sverige med ett lagakraftvunnet beslut om avvisning, en obegränsad rätt att lämna in nya ansökningar om uppehållstillstånd till Utlänningsnämnden, där nya skäl kan åberopas. Vid bedömningen av om det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa avvisningen är hälsotillstånd, den totala vistelsetiden samt verkställighetsproblem exempel på omständigheter som kan vägas in.
Mitt svar till Johan Pehrson blir sammanfattningsvis att regeringen fortsätter att i bl.a. bilaterala kontakter med berörda personers hemländer, hävda principen om skyldigheten att ta emot egna medborgare. I övrigt fortsätter regeringen och myndigheterna att arbeta för att den totala handläggningstiden inklusive vistelsetiden efter lagakraftvunnet beslut om avvisning ska bli så kort som möjligt.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.