avvisning av algeriska asylsökande till Algeriet
Skriftlig fråga 1997/98:265 av Klevenås, Lena (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1997-12-15
- Besvarad
- 1997-12-23
- Anmäld
- 1998-01-07
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
I Algeriet har minst 80 000 människor mördats de senaste fem åren. Våldet är grymt och oberäkneligt. Det riktas särskilt mot västerländskt orienterade människor. I stor utsträckning drabbar det också kvinnor och barn.
I Sverige har Utlänningsnämnden fattat beslut om att avvisa algeriska asylsökande till Algeriet. Detta gäller även barn som är födda i Sverige, talar svenska och går på svenskt daghem. Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter.
EU-parlamentet har rekommenderat sina medlemsländer att inte verkställa avvisningar på grund av de fruktansvärda blodbad som pågår dagligen.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att skydda de i Sverige boende algeriska barnens rättigheter?
Svar på skriftlig fråga 1997/98:265 besvarad av , ()
- Statsrådet Pierre Schori
Lena Klevenås har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att skydda de i Sverige boende algeriska barnens rättigheter.
Jag vill inledningsvis framhålla att jag delar Lena Klevenås oro över och avsky för det brutala våld som vi bevittnar i Algeriet. Det är särskilt upprörande att offren är försvarslösa män, kvinnor och barn.
EU-parlamentet har, i likhet med FN:s flyktingkommissariat, uppmanat regeringarna att inte återsända algeriska asylsökande vars säkerhet hotas vid återkomsten till hemlandet. I Sverige följer denna princip av utlänningslagen. Trots den mycket allvarliga situationen i Algeriet är dock inte alla asylsökande i behov av internationellt skydd. Denna uppfattning delas av FN:s flyktingkommissarie.
Sedan den 1 januari 1997 har bestämmelsen om vem som skall anses vara flykting givits en än starkare utformning. Flyktingskap kan nu föreligga även när förföljelsen inte utgår från staten. Sedan den 1 januari 1997 gäller vidare att den som utan att vara flykting i Genèvekonventionens mening, känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, har rätt till uppehållstillstånd, såsom skyddsbehövande.
Vad gäller de i Sverige boende algeriska barnens rättigheter så gäller det ovanstående naturligtvis även dem. Sedan den 1 januari 1997 framgår direkt av utlänningslagens första paragraf att i fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Förebild för den här ändringen har varit artikel 3 i barnkonventionen. Den nya bestämmelsen har betydelse i en rad situationer.
Det gäller exempelvis när det är fråga om att bedöma om tillräckligt starka humanitära skäl för uppehållstillstånd skall anses föreligga. Något lägre krav skall kunna ställas på styrkan av de humanitära skälen när barn berörs. Bestämmelsen får även betydelse i själva asylprocessen.
Det är samtidigt så att barnets bästa alltid måste vägas mot samhällets intresse av att reglera invandringen. Principen om barnets bästa får inte drivas så långt att det förhållandet att någon är barn i sig blir en grund för uppehållstillstånd. Det är inte heller alltid entydigt vad som i den konkreta situationen är det bästa för ett barn. Många gånger måste en avvägning göras mellan alternativ som har såväl goda som dåliga konsekvenser för barnet. Ibland kan t.ex. barnets kortsiktiga bästa stå emot barnets långsiktiga intressen.
Som svar på Lena Klevenås direkta fråga vill jag avslutningsvis säga att asylsökande, barn såväl som deras föräldrar, har rätt till uppehållstillstånd om deras säkerhet hotas vid en återkomst till hemlandet. Vidare följer av utlänningslagen att barnens bästa särskilt skall beaktas i enlighet med barnkonventionen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.