Åtgärder mot tbc
Skriftlig fråga 2006/07:997 av Ericson, Lars-Ivar (c)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2007-04-04
- Inlämnad
- 2007-04-04
- Besvarad
- 2007-04-12
- Svar anmält
- 2007-04-12
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 4 april
Fråga
2006/07:997 Åtgärder mot tbc
av Lars-Ivar Ericson (c)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
En hotande tbc-epidemi har aktualiserat Sveriges beredskap mot denna sjukdom. De flesta tbc-läkemedlen är ålderstigna och det enda vaccinet togs fram för mer än åttio år sedan och ger ett otillräckligt skydd. Inför en hotande global epidemi så är det viktigt att utveckla nya metoder och ett nytt vaccin.
Stater i västvärlden bör ta ett större ansvar och anslå nödvändiga resurser till kampen mot tbc – inte bara av moraliska skäl utan också för att skydda den egna befolkningen.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till socialministern:
Svar på skriftlig fråga 2006/07:997 besvarad av Statsrådet Maria Larsson
Svar på frågorna
2006/07:997 Åtgärder mot tbc
2006/07:1000 Tbc-situationen i Sverige
Statsrådet Maria Larsson
Lars-Ivar Ericson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta mot tbc och Lennart Sacrédeus har frågat mig vad jag ämnar vidta för åtgärder för att komma till rätta med den förvärrade situationen kring tbc i Sverige. Eftersom frågorna berör samma område har jag valt att besvara dem tillsammans.
Tuberkulos klassas som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen. Varje misstänkt eller konstaterat fall ska utan dröjsmål anmälas till smittskyddsläkaren i respektive landsting och till Smittskyddsinstitutet.
Vaccinering ger en varierande grad av skydd mot utvecklingen av tuberkulos. Det har sin viktigaste effekt hos små barn och skyddar väl mot de svåraste formerna av sjukdomen. Skyddseffekten för vuxna varierar stort bland annat beroende på vilken miljö man lever i. Rekommendationen om vaccinering mot tuberkulos av alla nyfödda upphörde i Sverige 1974. Det epidemiologiska läget var redan då gynnsamt varför man kunde övergå från en allmän till riktad vaccination av de barn som löper ökad risk för att smittas. Detta har visat sig vara en väl fungerande strategi som följs i de länder där tuberkulos blivit ovanligt.
Tuberkulos är i dag en ovanlig sjukdom i Sverige med cirka fem nya fall per 100 000 invånare och år. Sverige är också relativt förskonat från tuberkulos som har en resistens som gör det svårt att behandla patienten. De fall som diagnostiseras har till stor del samband med grupper som flyttat hit från områden med hög prevalens. Den ökade internationella rörligheten gör att vi måste vara vaksamma på riskerna för smittsamma sjukdomar som inte är vanliga i Sverige. Socialstyrelsen har därför nyligen givit ut reviderade rekommendationer för preventiva insatser mot tuberkulos. De förebyggande insatserna koncentreras till grupper eller individer som löper högre risk att utveckla tuberkulos än normalbefolkningen. Det övergripande målet är att ingen smitta ska spridas i landet, det vill säga inget fall som upptäcks i Sverige ska ge upphov till ett nytt fall, och att de med vilande sjukdom, så kallad latent tuberkulös infektion, upptäcks, behandlas eller följs upp så att smittspridning förhindras. Vid tuberkulos i Sverige är smittspårning det mest effektiva sättet att hitta smittade personer.
Tuberkulos är fortfarande ett allvarligt problem i många länder. WHO har i samarbete med de länder där tuberkulos är vanligt gjort stora framsteg i kampen mot tuberkulos främst genom förbättrad diagnostik och behandling. Det är riktigt att dessa framsteg nu hotas av en ökande resistens mot de läkemedel som finns tillgängliga i dessa länder. Ett bättre vaccin skulle vara ett stöd i detta arbete men det har visat sig vara svårt att utveckla trots pågående forskning i många länder världen över.
Regeringen följer utvecklingen och har nära kontakt med myndigheterna i denna viktiga fråga.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.