Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

ansvaret för funktionshindrade

Skriftlig fråga 2004/05:688 av Lindgren, Ulrik (kd)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-01-05
Anmäld
2005-01-07
Besvarad
2005-01-19
Svar anmält
2005-01-20

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 5 januari

Fråga 2004/05:688

 av Ulrik Lindgren (kd) till socialminister Berit Andnor om ansvaret för funktionshindrade

Ledningen för Kommun- och Landstingsförbunden protesterar i politisk enighet mot det inomkommunala utjämningssystemet för kostnaderna för funktionshindrade.

Att kommunerna skickar pengar mellan sig ger inte mer pengar till de funktionshindrade, det har däremot gett mycket stora svängningar i kostnader för enskilda kommuner från ett år till ett annat menar Kommunförbundet. Vilket ger konsekvenser för annan verksamhet som barn- och äldreomsorg som får anpassa sig till nya ekonomiska villkor med mycket kort framförhållning. Slutsatsen enligt Kommun- och Landstingsförbunden är att staten måste ta det finansiella ansvaret för de funktionshindrade, eftersom de funktionshindrade ska ha samma rättigheter i hela landet.

Kommer statsrådet att ta initiativ till en förändring av finansieringen för handikappreformen som bättre tillgodoser de funktionshindrades lika rätt till stöd i hela landet?

Svar på skriftlig fråga 2004/05:688 besvarad av Berit Andnor

den 19 januari

Svar på fråga 2004/05:688 om ansvaret för funktionshindrade

Socialminister Berit Andnor

Ulrik Lindgren har frågat mig om jag kommer att ta initiativ till en förändring av finansieringen för handikappreformen som bättre tillgodoser funktionshindrades lika rätt till stöd i hela landet.

Handikappreformen ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet är att personer med funktionshinder ska ha möjlighet att leva som andra medborgare i samhället. Genom att lägga ansvaret för de olika insatserna enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) hos kommunerna, markerades att personer med funktionshinder ska ha samma ställning i kommunerna som alla andra medborgare i kommunen. Denna princip för normalisering ligger fast.

En helstatlig finansiering av LSS skulle dessutom i praktiken innebära ett avsteg från en grundläggande princip i svensk politik, att ansvar och finansiering ska ligga på den huvudman som ansvarar för verksamheten. Att låta kommunerna ha kvar myndighetsutövningen, det vill säga ansvaret för att verkställa besluten enligt LSS, och sedan fakturera staten på kostnaden skulle bli samhällsekonomiskt ohållbart. Det rimliga vore i så fall att staten även övertog myndighetsutövningen. En sådan ordning är, utöver de värdegrunder som ligger bakom handikappreformen, inte heller aktuell utifrån att den skulle motverka den kommunala demokratin, det vill säga att beslut ska fattas så nära medborgaren som möjligt.

LSS är en rättighetslag. Jag har sett uttalanden om att lagen till exempel är starkt styrande och ger kommunerna begränsade möjligheter att påverka insatsernas innehåll och utformning. Det uppges att kommunerna därför inte kan påverka kostnadsutvecklingen. Dessa argument, som även de används för att förstatliga LSS, borde tala för att lagen på ett bra sätt tillgodoser att personer med funktionshinder har lika rätt till stöd i hela landet. Jag tycker mig dock märka att LSS betydelse och innehåll ändras och är beroende av både vem som argumenterar och vad som det argumenteras för. Härigenom skapas många tolkningar eller myter om LSS innehåll och syften.

För tydlighetens skull vill jag framhålla att när det gäller LSS så utgår lagen från att enskilda som uppfyller villkoren för de i lagen angivna insatserna ska ha rätt till dessa. Insatserna ska anpassas till mottagarens individuella behov och den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över de insatser som ges. Av förarbetena till lagstiftningen, proposition 1992/93:159, framgår att LSS inte är detaljstyrande utan syftar till att definiera rättigheter för människor med funktionshinder. Lagen ger personer med funktionshinder och kommuner möjligheter att utforma servicen på bästa möjliga sätt. Beslut som går den enskilde emot kan överklagas. Jag menar med detta att lagen och dess intentioner är utformad så att personer med funktionshinder ska få sina behov tillgodosedda på ett bra sätt i hela landet.

Jag är dock medveten om att det förekommer att kommuner inte alltid verkställer gynnande beslut och att kommuner även avslår ansökningar om insatser trots att det finns ett behov. Detta är allvarligt och en utredare har på regeringens uppdrag nyligen överlämnat ett förslag till åtgärder @ Beviljats men inte fått (SOU 2004:118). Förslaget kommer inom kort att remissbehandlas.

När det slutligen gäller påståenden som rör utjämningssystemet för LSS-kostnader får jag hänvisa till tidigare fråge- och interpellationssvar som lämnats till riksdagen vid olika tillfällen under 2004, både av före detta statsrådet Lars-Erik Lövdén och av statsrådet Sven-Erik Österberg. Skälet till att riksdagen beslutade att införa utjämningssystemet var att kostnaderna skulle fördelas rättvisare och mer solidariskt över hela kommunsektorn. Det har visat sig att det finns skäl att se över vissa delar av beräkningsmetoderna i systemet för att komma åt de stora svängningarna när det gäller avgifter och bidrag. Regeringen har därför nyligen uppdragit åt Statistiska centralbyrån att lämna förslag på en lämplig metod för att öka stabiliteten i kostnadsutjämningssystemet. Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 1 maj 2005.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.