Anhörigvårdare

Skriftlig fråga 2005/06:921 av Franzén, Mia (fp)

den 2 februari

Fråga 2005/06:921 av Mia Franzén (fp) till statsrådet Ylva Johansson (s)

Anhörigvårdare

Öppenvård, hemtjänst och sjukhusansluten hemvård ersätter alltmer både äldreboenden och andra former av vårdplatser för psykiskt sjuka, cancersjuka och andra svårt sjuka människor i alla åldrar. Resultatet av detta är att många vårdar sina anhöriga på hel- eller deltid, oroas och känner ansvar utan någon som helst ersättning. Det har i undersökningar visat sig att även stödet till anhöriga ute i landets kommuner ser väldigt olika ut och inte har anpassats till de växande behov som anhöriga och närstående har. Eftersom alltfler blir anhörigvårdare, utan att själva känna att de egentligen klarar detta ansvar, borde anhörigstödet få en bättre utformning och en mer självklar plats som en del i utvecklingsarbetet. Dessutom borde anhörigas situation och inställning beaktas vid bedömningen och tas hänsyn till när avvägningar görs som inbegriper ett delansvar för anhöriga och närstående för del av omvårdnaden i hemmet. Det är orimligt att enbart ta hänsyn till den sjukes vilja, som många gånger präglas av en bristande sjukdomsinsikt, utan att samtidigt väga in om vård i hemmet eller i öppenvården verkligen kan accepteras utifrån ett professionellt sjukvårdsperspektiv. Särskilt orimliga framstår förväntningarna på anhörigas delansvar för omvårdnaden när ett verkligt stöd, inklusive avlastning, finns att tillgå för den som oftast helt utan egen omvårdnadskompetens tvingas bära ett sjukvårds- och säkerhetsansvar i hem som inte anpassats för vård. Det finns en lång rad vardagsproblem som många anhörigvårdare möter varje dag. Samtidigt är denna snabbt växande och obetalda yrkesgrupp så tyngd av varje dags bekymmer att de inte orkar göra sina röster hörda över de brister som är uppenbara.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att uppmärksamma de många anhörigvårdarnas situation?