Älvdalens skjutfält
Skriftlig fråga 1997/98:566 av Fremling, Lennart (fp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-03-16
- Anmäld
- 1998-03-23
- Besvarad
- 1998-03-25
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Älvdalens skjutfält i norra Dalarna är ett stort övningsområde med många kvaliteter. Det är dock organisatoriskt uppdelat på tre enheter, nämligen Fortifikationsverket, Underhållsregemente Mitt och I 2 / Fo 52. I besparingstider är det därför risk för flera olika beslut om neddragningar, som inte är effektiva från försvarssynpunkt. Det skulle vara effektivare med en enda huvudman, t.ex. Högkvarteret, som skulle kunna ta ett samlat grepp om skjutfältets framtid. Skjutfältet skulle också kunna upplåtas för internationella övningar och därigenom komma till ökad användning.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:
Vad avser regeringen göra för att Älvdalens skjutfält skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt i framtiden?
Svar på skriftlig fråga 1997/98:566 besvarad av , ()
- Försvarsminister Björn von Sydow
Lennart Fremling har frågat mig vad regeringen avser att göra för att Älvdalens skjutfält skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt i framtiden. Bakgrunden till Lennart Fremlings fråga är att skjutfältet organisatoriskt är uppdelat på tre enheter, nämligen Fortifikationsverket, Mellersta underhållsregementet och Värmlands regemente (I 2/Fo 52). Lennart Fremling menar i sin fråga att det skulle vara effektivare med en huvudman - Försvarsmaktens högkvarter - och att skjutfältet skulle kunna upplåtas för internationella övningar för att därigenom komma till ökad användning.
Inledningsvis vill jag erinra om att Fortifikationsverket enligt sin instruktion skall förvalta statens fastigheter avsedda för försvarsändamål (ändamålsfastigheter). Försvarsmakten är verksamhetsutövare på Älvdalens skjutfält. Det är Försvarsmaktens sak att bestämma hur verksamheten på skjutfältet skall organiseras. Jag utgår därvid från att Försvarsmakten, genom den centrala nivån högkvarteret, låter organisera verksamheten i Älvdalen på det mest ändamålsenliga sättet. Att styra verksamheten i Älvdalen direkt från högkvarteret skulle därför inte innebära någon förändring.
Med anledning av Försvarsmaktens ekonomiska situation uppdrog regeringen den 18 december 1997 åt Försvarsmakten att mot bakgrund av den enligt 1996 års totalförsvarsbeslut minskade organisationen redovisa sitt behov av övnings- och skjutfält. Den 16 februari 1998 redovisade Försvarsmakten resultatet av uppdraget. Försvarsmakten anför i redovisningen att Älvdalen bör behållas.
Miljöprövningen av Älvdalens skjutfält är avslutad. Verksamheten har reglerats genom villkor och föreskrifter.
Våren 1997 svarade jag i kammaren på en fråga (1996/97:505) om uthyrning av svenska skjutfält och en interpellation (1996/97:253) om svensk-norsk samverkan om skjutfält.
I mina svar redovisade jag att det är svensk praxis att utländsk trupp inte medges att öva på svenskt territorium. Undantag från denna princip görs om övningen ingår i Partnerskap för fred-samarbetet eller avser andra internationella insatser eller om det rör sig om t.ex. ett gemensamt materielprojekt.
Mot denna bakgrund har utländsk verksamhet förekommit i Älvdalen. Exempel på sådan verksamhet är svensk-dansk samövning med stridsfordon och flyg inför insatser i Bosnien och tyska skjutningar inom ramen för svenskt studieförsök med utländsk materiel.
I mina svar i skjutfältsfrågan i kammaren förra våren sade jag att frågan om samutnyttjande av skjutfält skulle kunna belysas inom ramen för det nordiska försvarsmiljösamarbete som de nordiska försvarsministrarna har initierat. Jag avslutade med att erinra om att frågan om att upplåta svenska skjutfält för andra staters militära förband är av stor principiell vikt och att jag därför då inte var beredd att göra några ställningstaganden. Denna inställning kvarstår.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.